Bei Bei är bara fyra månader gammal men väger redan nästan åtta kilo. Han har kommit en god bit på vägen sedan han föddes i augusti med tätt slutna ögon och ljusröd hud under en fjunig svartvit päls. Nu ser han stark och välmående ut. Inte vuxen ännu, inte på långt när. Närhelst han inte är i famnen på en skötare vinglar och snubblar han. Han har inte riktigt koll på sina bakben ännu. Ögonen är inte fullt utvecklade heller, de har ju varit öppna i två månader bara.

Men det spelar ingen roll, han har tid att växa, lära sig att gå och se. Huvudsaken är att Bei Bei överlevt de första kritiska månaderna av sitt liv och mår bra. Världen behöver nämligen fler mjuka, runda och gosiga pandaungar med svarta ringar runt ögonen.

Det är omöjligt att inte fyllas av värme och glädje när man ser bilden av Bei Bei i Washington Post. Jag minns när han föddes i somras och lades i kuvös och hur hans tvillingbror dog några dagar efter födseln i lunginflammation. När jag ser Bei Bei i tidningen känns det som ett varmt återseende. Ett avbrott av ljus och glädje bland de tunga nyheterna. En möjlighet att le vid morgonkaffet i stället för att rynka på pannan. Pandaungen Bei Bei är som en terapihund för nyhetskonsumenter som på sistone överdoserat på våld, ondska och andligt mörker. Jag får lust att dröja kvar hos Bei Bei fast artikeln är slutläst sedan länge.

Till sist sliter jag mig från uppslaget och bläddrar vidare, men bestämmer mig för att hoppa över Trump och terrorismpaniken och i stället spana efter ytterligare oaser av positiva nyheter. Finns det en kanske det finns flera? Och visst, på sidan tre. Den statliga finansieringen av alzheimerforskning ökar med 50 procent eller 350 miljoner dollar. Alzheimerförbundet i USA jublar och hoppas på allvar kunna motarbeta sjukdomen effektivt inom tio år, om den goda finansiering fortsätter.

I tidningens första del hittar jag också en artikel om budgetkompromissen i kongressen. Har ni i Finland den här gången hört några hot om att stänga ner statsapparaten? Knappast, eftersom båda partierna agerade mer sansat än i tidigare budgetuppgörelser. Det är minsann ett framsteg.

Jag bläddrar vidare och ser att demonstrationerna i Baltimore fortsatte fredligt genom natten, trots att folk var förbannade över att rättegången mot en av de poliser som anklagas för delaktighet i den svarta ynglingen Freddie Grays död avslutades utan dom. Senast det begav sig brändes bilar och butiker plundrades.

De glädjande nyheterna fortsätter att trilla in i takt med att jag vänder bladen. USA och Kuba har gett flygbolag grönt ljus att börja förbereda kommersiell flygtrafik mellan de långvariga fienderna. Om några månader kan folk börja köpa biljetter. Jag vet att alla inte klassar detta som en positiv nyheter, men för mig är USA:s och Kubas närmande en förnuftets och fredens seger över konfrontation. Vi får hoppas att Kubas ledning förbättrar människorättssituationen i landet i takt med att relationen till den stora grannen repareras.

Före serierna ser jag att Virginia tänker anställa en extra lärare till varje skola i delstaten. Det kan ju inte vara illa det heller, tänker jag när jag viker ihop tidningen och slänger den i tidningskorgen. Det här kan nog bli en bra dag trots allt.