Belgiska miljöfaror
Det är slående hur lätt man i Belgien tar på miljöproblem och faror för folkhälsan.
Luftkvaliteten i städerna är rent ut sagt usel. Soliga dagar ser man hur himlen den täcks av ett dis av damm och sot. En stor del av föroreningarna kommer från trafiken, men det verkar inte bli några krafttag för att begränsa bilandet. Tvärtom ska den belgiska bilindustrin gynnas av låga bilskatter och den enskilda arbetstagaren av bilförmånen genom kryphål i beskattningen. Ett glatt gasande präglar därför den belgiska vardagen, till inbitna fotgängares och övertygade kollektivåkares förtret.
Dessutom är största delen av bilarna dieselbilar, som avger mera avgaser än bensinbilar, vilket lett till att man i storstäder som Peking infört dieselförbud. Också Paris överväger förbjuda dieselbilar.
Bullernivån som uppkommer på de smala gatorna där husen står tätt vägg i vägg, särskilt i Bryssel där man dessutom kör backe upp och backe ned, är något få tycks bry sig om. I sänkorna mellan husen överstiger avgasnivåerna föroreningarna som uppmäts på de officiella mätpunkterna. Bättre blir det inte av de fyrfiliga trafiklederna i alla riktningar som går rätt igenom kontorskvarteren på väg ut ur centrum. Två tredjedelar av sträckorna som körs med bil inom staden är under fem kilometer, det vill säga avstånd som lokaltrafiknätverket är till för att täcka.
Det är inte bara uteluften det handlar om. En av de mest flagranta miljöbovarna i Belgien är asbestkontamineringen. Asbesten totalförbjöds i Belgien först 1998. En orsak till att beslutet kom så sent var att den belgiska asbestindustrin var speciellt inflytelserik. Asbestfibrer ingår i gamla väggelement, i fogmassan och isoleringen i så gott som alla offentliga byggnader i Belgien. Asbestfibrerna är kraftigt cancerframkallande , också helt små mängder är farliga. Asbestsanering förutsätter extrem skyddsutrustning, som sällan används. I Bryssel konfronteras människorna dagligen med rivningsarbeten och byggen i metrotunnlarna där asbesten yr.
Hur stora skadorna från den här miljöföroreningen är har inte ens uppskattats. EU-kommissionens stjärnformiga Berlaymont-byggnad asbestsanerades och togs i bruk igen för tio år sedan, men alla andra kontorsbyggnader från samma epok, som inhyser både EU-organ och andra offentliga inrättningar, är lika kontaminerade fortfarande.
Särskilt lömsk är luften i rådsbyggnaden Justus Lipsius, där både toppmötena och ministermötena hålls. Ibland tänker jag mig att alla röriga beslut som fattas där kommer av den akuta hjärndimma som mötesdeltagarna drabbas av i asbestbyggnaden.
Anna-Karin Friis är frilansskribent med fokus på EU-politik. Vistas av och till på planet Schuman i Bryssel med avstickare till fysiska världen.