Jag hade precis lämnat in en text om USA, Ryssland och Syrien när jag fick ett ­e-postmeddelande från nyhetschefen.

– Och så har vi skolskjutningen i Oregon.­ Hörde en irriterad Obama i radion om ­vapenlagarna, sa chefen i meddelandet.

Jag kände en omedelbar ovilja och olust, och snabbt därefter en lättnad över att min tidtabell förhindrade ytterligare skriv­arbete den dagen. Jag ville inte skriva ­någonting över huvud taget om den senaste massakern, den här gången i ett yrkes­institut i Oregon. Nio unga vuxna, som stigit upp en vanlig torsdag för att gå till sina föreläsningar, kallblodigt mördade av en yngling som hemma hos sig förvaltade en samling på fjorton vapen.

Jag ville inte skriva dels för att det bara­ är fem veckor sedan jag senast tangerade­ ämnet i en krönika, dels, ja, för att måttet­ är rågat. Vad är det för mening med att upprepa samma saker om och om igen? Om ett tjugotal sexåringar ihjälskjutna vid sina pulpeter i ett klassrum i Newtown inte­ är förskräckligt nog för att få politikerna att agera eller folket ut på gatorna, finns det inte mycket mer att säga när den nyaste massakern rubriceras på CNN.

President Obama är frustrerad, också­ han. Efter massakern i Oregon tvingades­ han för elfte gången träda fram för att trösta­ folket efter ett massmord. Hans uppträdanden har ofta varit emotionella, men nu är han bara arg.

– Det här har blivit rutin. Rapporteringen har blivit rutin. Mina ord från talarstolen har blivit rutin, sa han bara några timmar efter tragedin.

Och när någonting blir rutin tappar det sin styrka. Utan styrka finns inget hopp, och utan hopp tystnar också pennan. Det var så jag kände det, men så får det trots allt inte bli. När min dotter några dagar ­efter massakern läser läxor om den amerikanska konstitutionens fader James Madison och dennes tankar om hur beslutsfattarna alltid måste vara underkastade folkets­ vilja för att undvika maktmissbruk, drar jag paralleller till dagens vapendebatt i Amerika.

Trots att begreppet vapenkontroll är ett rött skynke för många amerikaner, stöder nio av tio amerikaner en heltäckande granskning av alla vapenköpares bakgrund. Det är nästan alla amerikaner. Varför förverkligas då inte folkets vilja? Den vanligaste förklaringen är inte ny, det vill säga ­vapenlobbyn NRA;s motstånd. I kongressvalet 2012 fick 261 kandidater pengar av NRA till sin valkampanj. 80 procent av dem vann sitt val och tog en plats i kongressen. Obama kan också statistiken, och dagen efter massakern i Oregon gick han till frontalangrepp mot NRA och vädjade till amerikanerna om att bli ”ensaksväljare”. Han uppmanade människor att vägra ge sin röst till kandidater som motsätter sig alla former av vapenreformer, även om de annars gillar­ personen.

Om beslutsfattarna tar sina order av dem som har pengarna i stället för av ­sina väljare, bör beslutsfattarna kastas ut. Så tänkte Madison i begynnelsen och så tänker Obama i dag. Hur folket tänker vid ­valurnorna om ett år är en helt annan sak. Och hur många blodbad som hinner ske i väntan på valdagen vill jag inte tänka på.