Nordisk monarki
Jag hade klätt mig i min finaste klänning och i handen bar jag min boll, gul med en frän lukt av nytt skumgummi. Den skulle vi leka med, Victoria – prinsessan! – och jag.
Det var en sommar i början av 1980-talet och under familjens semesterresa på Öland skulle vi, som så många andra, besöka sommarslottet Solliden. På något sätt hade jag fått konceptet om bakfoten, för nej, vi var förstås inte kungafamiljens personliga gäster. Vi såg inte ens skymten av dem.
Nu väntar kronprinsessan Victoria sitt andra barn och jag gläds med henne. Det är inte bara det att vi är nästan jämnåriga, utan för att hon helt enkelt verkar så sympatisk. I en undersökning gjord av SOM-institutet vid Göteborgs universitet får Victoria faktiskt det högsta värdet som uppmätts för någon undersökt offentlig person.
Se på den värme och glädje hon utstrålar i sina möten med folk – att jämföra med exempelvis fadern eller lillasystern, hon som så sällan ställer sig till mediernas förfogande att chefen för Sveriges Radio i det landskap hon är hertiginna för skriver ett kritiskt öppet brev om det.
Den senaste tiden har det varit mycket fest för rojalisterna: bröllop, barnafödsel och snart dop. Ser man till hela mitt bevakningsområde kan vi också lägga till att Danmark har firat drottning Margrethes 75-årsdag med pompa och ståt medan det för det norska kungahuset har varit ett rätt normalt år.
Ja, det är ju faktiskt en majoritet av de nordiska länderna som har kungligheter. Ändå är monarkin ”en avvikelse från demokratins princip” och här lånar jag en verklig expert, Lennart Nilssons, uttryck. Han är docent i offentlig förvaltning vid det tidigare nämnda institutet, och jag talade med honom inför Carl Philips bröllop i juni. Då hade han nyss besökt en internationell kongress på andra sidan om jordklotet för att tala om detta.
Det är nämligen inte bara jag som tycker att det är något i ekvationen som är intressant och aningen komplicerat: att statschefskapet i länder som hör till världens mest jämlika, jämställda och demokratiska är – nedärvt.
För det är den posten som kung Carl Gustaf i Sverige, och så småningom Victoria, har även om funktionen i dag är ceremoniell. På samma sätt kändes det lite märkligt att blivande statsministern Lars Løkke Rasmussen i Danmark efter Folketingsvalet måste ta några rundor via drottningen för att få ihop sin regering.
Det danska kungahuset hör till de allra populäraste i Europa. I Sverige har stödet för kungahuset minskat men fortfarande är det fler som vill behålla monarkin, 54 procent, än de som vill införa republik, 20 procent. Det finns många som inte har en åsikt men klart är att viljan att ändra statsskick är liten, enligt Nilsson.
Frågan är inte heller politiskt aktuell, även om partier på den rödgröna axeln på olika sätt i sina program har sagt sig vara för att avskaffa monarkin. Ingen idé att reta upp folk liksom när det finns annat mer akut att åtgärda, även om kungligheterna förstås kostar en hel del med sitt årliga apanage på ungefär 13 miljoner euro och transparensen lämnar en del att önska. De borgerliga partierna stöder dessutom monarkin och betonar kungahusets pr-värde.
Så länge det är så här fortsätter jag som utsänd reporter att fokusera på samhälleliga frågor i Sverige och Norden, men nej, jag har inget emot att skriva om prinsar och prinsessor ibland heller. Även om de inte blev mina sommarkompisar då en gång.