Laurén: I jättens andedräkt
Förra veckan besökte jag Almedalen för att tala om Ryssland. I stället fick jag frågor om Finland, närmare bestämt om Finlands förhållande till Ryssland, skriver Anna-Lena Laurén.
Har Finland börjat ta sig ton mot Moskva? undrade svenska debattörer. Dagen innan kom beskedet att dumans talman Sergej Narysjkin, plus flera andra höga dignitärer, inte fick inresetillstånd för att delta i OSSE:s möte i Helsingfors – eftersom de befann på EU:s sanktionslista.
I Almedalen mottogs beslutet med förtjust förvåning. Finlands högsta statsledning var mindre trakterad. President Sauli Niinistö ansåg att han Utrikesministeriet borde ha informerat honom om situationen mycket tidigare.
Egentligen borde det inte vara så anmärkningsvärt. En sanktionslista är en sanktionslista och Finland har varit med om att godkänna den. Men helt klart grämde det Niinistö att Ryssland inte var med i just det här sammanhanget, med tanke på OSSE:s roll och fyrtioårsdagen efter KSSE-avtalet.
Vikten av att upprätthålla en direktkontakt med Moskva är fortfarande central i den finländska statsledningens huvud. Trots EU-medlemskapet vill man hålla kvar en egen diskussionskanal till Kreml. Det mest grundläggande skälet är säkerhetspolitiskt. Det är helt enkelt farligt för Finland att inte veta vad Kreml tänker.
Finland har aldrig föreställt sig att Ryssland går att ändra på, vilket också är orsaken till att frågan om Natomedlemskap är mycket mindre ideologiskt laddad än i Sverige. För Finland handlar det först och främst om hur landets säkerhet bäst kan tryggas – inom eller utanför Nato. För Sverige handlar det mer om identitet och självuppfattning, trots att diskussionen om det ryska hotet är mycket hetsigare i Sverige än i Finland. Men någon rysk invasion har inte skett under Sveriges närhistoria – i det svenska medvetandet förblir invasionshotet i praktiken teoretiskt.
För Finland är hotet av en rysk invasion aldrig helt och hållet teoretiskt. Därför skiljde sig också reaktionerna i Finland och Sverige när Ryssland invaderade Krim.
Både Finland och Sverige oroades djupt av invasionen. Men i Sverige var man mer upprörd än oroad. Hur kan Ryssland göra så här? I Finland var man mer oroad än upprörd. Man visste att Ryssland kan göra så här. Nu gällde det att begränsa skadan.
En sak är dock helt klar. I en situation där Ryssland expanderar kan Finland som EU-medlem i längden inte upprätthålla en specialrelation till Ryssland. Det vill säga: Finland kan inte agera på ett sätt som skulle innebära att man aldrig irriterar Ryssland om Kreml går in för att konfrontera EU.
I Kreml är man mycket riktigt irriterad på Finland just nu. Den saken kan Finland inte göra så mycket åt.
Men för tillfället har Kreml händerna fulla med annat. När det gäller ur rysk synvinkel problematiska grannländer är Finland en tjugofemte rangens prioritet.