Anna Svartström: En kall sommar
Det verkar som att stadsrummet i Köpenhamn, och också i Stockholm, är planerat att fungera som vardagsrum. I Helsingfors tar vi det i besittning på eget initiativ.
Först tänkte vi inte tro våra ögon. I den allmänna parken stod grillar till allas förfogande. Välkommen att slå dig ner för att umgås och äta en längre stund till och med, signalerade de. Hygge, helt enkelt, detta danska ord för mysig, kravlös samvaro.
Och innergårdarna, deras syfte var tydligen inte att fungera som bilparkering utan fanns till för – invånarna. För att inte tala om alla planteringar i det offentliga rummet, bänkar att sätta ned sig på och soptunnor som placerats tätt. Köpenhamn!
Varav denna stora förvåning? Jo, vi hade flyttat från en stad där vattensprinkler sätts på om kvällen för att de som använder parken ska sjasas bort. Där det längs gågatan finns en eller högst två parkbänkar för att det lär bli ordningsproblem annars. Där sopkorgar att slänga glasspapper i saknas för att de blir en för stor börda för husbolagen, vilkas ansvar det är att tömma dem, inte stadens. Detta i Helsingfors.
Nu är våren här igen och den här gången upplever jag den i Stockholm. Jag kan rapportera att körsbärsträden i Kungsträdgården blommar, att Riddarfjärdens vatten aldrig glittrat så vackert och att en skir grönska sprider sig och gör att man helst inte går in om kvällarna även om godnattsagan och tv-nyheterna kallar.
Här, precis som i de övriga nordiska länderna, vill invånarna ta vara på varje minut av ljus och liv. Så där lite krampaktigt som vi brukar göra efter en lång tid i mörker.
Beskrivningarna ovan är lite karikerade, och jag vill verkligen säga att Helsingfors har sina fördelar och en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Det som slår mig är ändå att det verkar som att stadsrummet i Köpenhamn, och också i Stockholm, är planerat att fungera som vardagsrum. I Helsingfors tar vi det i besittning på eget initiativ.
På många sätt är det bra, och har lett till exempelvis restaurangdagen och städdagen. Ibland blir det ändå mindre lyckat. Det att vi tvingas göra staden till vår nästan lite protestartat leder också till att vi inte alltid gör det så ansvarsfullt.
Men också i Mälarens drottning drar ett stråk av kyla in som inte beror på tillfälligt svalare väder, utan på medvetna åtgärder: exkluderande design. För alla väljer inte frivilligt att vistas ute utan många gör det av nödtvång. I Stockholm har de hemlösa EU-migranterna ökat markant, oftast romer från Rumänien eller Bulgarien. För att hindra dem har staket, som inte alls ursprungligen var planerade att finnas där, satts upp under trappor som fungerat som tak för sovande. Böjda rör har installerats på det som tidigare kunde fungera som sittplats på tågstationen. Armstöd mitt på en sittbänk gör att det inte går att lägga sig ner på den, och de där vackra stora blomkrukorna utanför affärerna finns kanske inte där till trevnad utan för att ingen ska kunna sätta sig ned och tigga. Det är Dagens Nyheter som har sammanställt exemplen.
Nej, alla är inte välkomna och jag är benägen att dra en parallell till hela EU, där vi fortsättningsvis fokuserar på att göra det så svårt för folk att ta sig hit att de riskerar sina liv när de tar sig över Medelhavet. Och där intar Danmarks statsminister en hård inställning, "vi tar inte emot fler asylsökande", all hygge till trots.
Det verkar bli en kall sommar.