Mysigt eller exkluderande?
Tacos och smågodis och hela familjen samlad framför tv:n. Se där har vi det svenska fredagsmyset i ett majs-, ursäkta, nötskal. ”Vår tids helgmålsringning”, sade etnologen Lena Kättström Höök när hon började undersöka fenomenet vetenskapligt och bad folk delta.
Mannens kollega var hygglig och upplyste oss redan i början av vår vistelse i Sverige om vilka exakta ingredienser den ultimata fredagskvällsrutinen i en barnfamilj inbegriper. Och väl var det. Vi hade bott i Danmark i flera månader innan vi insåg att det hör till att sitta framför tv:n och titta på Disneys tecknade filmer, ätandes gott. Skandal!
Jag kan tycka att det är lite pittoreskt med sedvänjorna och det känns som en rolig del av integreringsprocessen att anamma vissa vardagstraditioner, eller i alla fall känna till dem.
I Danmark, som jag av de nordiska länderna förutom Sverige har erfarenhet av att bo i, gäller fortfarande ofta bar med öl och vin för de anställda på fredagseftermiddagarna. Smørrebrøden ska inmundigas i en exakt ordning och julefrokosten, som inte egentligen är en jullunch utan en våt julfest, är en institution det inte är tillåtet att stå över.
I Sverige är, precis som i Finland, midsommarfirandet heligt och det blir ingen jul utan Kalle Anka. Semlor, alltså fastlagsbullar, är ett tvång under den långa säsongen och det där med Melodifestivalens miljonpublik, ja ni vet.
Förstås handlar det här om generaliseringar. Alla danskar vill inte inte äta smörgås med fiskfilé och remouladsås lika lite som alla svenskar tittar på Let’s dance på fredagskvällar. Inte heller är viljan att vara ”typiskt svensk” eller ”typiskt dansk” självklar när högerpopulistiska partier och främlingsfientliga rörelser så gärna tar över nationella symboler och traditioner.
Jag tänker på det här när min amerikanske vän, som har varit bosatt i Köpenhamn i fem år och vars barn vuxit upp i staden, en dag börjar tala om sin hemlängtan – eller längtan bort. Han talar språket hyfsat, är öppen och upplever att han bjudit till, men känner sig utanför. Där jag kan le åt vissa danska företeelser tycker han inte alls längre att de är så trevliga.
Steget från sött och gemytligt till unket och till och med bittert behöver inte vara så stort. Samhörighetsskapandet kan bli exkluderande speciellt om utgångspunkten är att enbart den ena parten ska anpassa sig och intresset för den andra inte finns. Det är där vi har skillnaden mellan integration och assimilering.
Som nyinflyttad i Stockholm bygger jag just nu upp mina vardagsrutiner och gör mina egna spår i den nya hemstaden. Jag är inne i fasen där jag som från ett smörgåsbord väljer de traditioner jag vill ta till mig. Allt köper jag inte, men i och med fredagsmyset börjar helgen, det är klart. Jag hoppas jag är välkommen in i gemenskapen.