Amerika utan glansbilder

I mina ögon är Rudy Giuliani en idiot. För ett par veckor sedan kom han med det imbecilla uttalandet att Barack Obama inte älskar USA.

Efter några dagar av medieuppståndelse förklarade han sig och medgav motvilligt att Obama måhända älskar USA men att denne definitivt inte håller med om att USA är bäst i världen. Alla vet att Rudy Giuliani är en politiker vars glansdagar hör till en förgången era, och att han saknar relevans i den moderna amerikanska politiken, men personligen är jag glad att han yttrade sin stupiditet. Det sporrade nämligen Obama att ge svar på tal, på ett försynt, men sällsynt genomtänkt och välformulerat sätt.

Den förhärskande definitionen på amerikansk patriotism, Rudy Giulianis också förmodar jag, gör gällande att alla okritiskt ska hylla varje individ som någonsin klätt sig i amerikansk uniform. Den kräver vidare att varje amerikansk patriot skriver under uppfattningen om amerikansk exceptionalism, det vill säga, att USA är en av gud utvald nation som skiljer sig i sin förträfflighet från hela resten av världen.

En riktig patriot ifrågasätter inte heller USA:s agerande på den internationella arenan eller den egna samhällsmodellens överlägsenhet.

Det här är den officiella versionen av amerikansk patriotism, den som politikerna måste anamma om de vill komma någon vart. Det är tyvärr också den versionen som applåderas av en stor del av befolkningen, men det är långt ifrån den enda versionen av amerikansk fosterlandskärlek. Jag möter själv ständigt amerikaner som definierat sin patriotism på ett betydligt mer mångfacetterat sätt, och i lördags gav president Obama äntligen dessa mänskor en röst.

I sitt tal på Edmund Pettus-bron i Selma Alabama, som han besökte för att uppmärksamma blodbadet på bron för femtio år sedan, presenterade han en syn på patriotism som inbegriper en kritisk självrannsakan.

I Obamas fosterlandskärlek finns plats för erkännanden om amerikansk inblandning i militärkupper i fjärran länder. I Obamas patriotism finns utrymme för medgivanden om det egna samhällets ofullständighet och dess mörka kapitel. För Obama är det strävan och färden mot idealet som är grundbulten i patriotismen. Därför liknade han i sitt tal i Selma medborgarrättskämparnas blodspillan i den amerikanska södern med motsvarande kamp för de homosexuellas rättigheter i San Francisco.

Därför klädde han i talet patriotismens kåpa både på illegala immigranter, tidiga fackföreningsaktivister, brutalt utnyttjade slavar som byggde Vita huset, svältande gästarbetare som byggde de tidiga järnvägarna och utarmade fattighjon som slet för ranchägarna.

– Det här är Amerika. Utan glansbilder, retuscherad historia och försök att definiera somliga som mer amerikanska än andra, sa Obama i en illa dold hälsning till Rudy Giuliani.

För en finländare är den uttalade amerikanska patriotismen alltid svår att hantera, men ska jag välja, lever jag hellre med Obamas öppna tolkning än Giulianis unkna perspektiv.