En hedning på gospelsbrunch

– Älskar ni alla Jeeesuuus, skriker sångaren i Harlem Gospel Choir ut över den till 70 procent svarta publiken som kommit till Howard Theatre, en teater som sett både raskravaller och artister som Fitzgerald, Louis Armstrong och Billie Holliday.

Jag skruvar på mig lite obekvämt. För en som svävar mellan agnosticism och ateism känns det lite falskt att besvara frågan med ett rungande JA, så som de festklädda svarta damerna vid borden närmast scenen gör.

– Har ni kommit för att sjunga Guds lovsång, fortsätter den sjungande predikanten krävande, ackompanjerad av fem andra gospelsångare med himmelska röstresurser.

Igen tvekar jag. Jag har kommit för musiken, upplevelsen, inblicken i den svarta kulturen, den klassiska svarta teatern som något överraskande fått sitt namn efter en vit 1800-tals general. Och, i ärlighetens namn, för de friterade hönsvingarna och fattiga riddarna i brunchbuffen. Men för att sjunga ut min trosbekännelse? Så långt hade jag inte funderat på saken.

Men ganska snabbt, i takt med basistens gungande toner och trummisens trollbindande synkoper, blir jag mer bekväm och de besvärande frågorna från scenen avtar. Det religiösa inträdesförhöret är slut och istället börjar en konsert med himmelska röster och ett överväldigande kärleks- och lyckobudskap. Gospel varvas med julsånger, spex och glatt publikfrieri från scenen. Sångarna driver med den arketypiska svarta madamen som i söndagskyrkan gör sitt yttersta för att visa att just hennes sångröst är den bästa i kyrkan. Vi uppmanas klappa takten genom att lekfullt fantisera oss djävulens ansikte på ena handflatan och slå den med den andra. När alla i december födda i publiken kallas upp på scenen skämtar sångarna om den sexuella aktiviteten som tydligen varit hög under de första månaderna av åren. Under denna söndag förmiddag har Howard Theater förvandlats till en kyrka, men en kyrka som driver med sig själv och djävulen och till och med anspelar på sex. Ogenerat. Det är visserligen ganska länge sedan jag gått i en finsk kyrka, men jag är ganska säker på att de ovannämnda dragen inte är speciellt framträdande i de kyrkliga ceremonierna i Finland

Mot slutet av konserten är jag redan hur bekväm som helst. Jag har inte avslöjats som den odöpta hedning jag är, och hade jag gjort det, är jag säker på att jag ändå omfamnats av ”församlingen”. Det har nämligen blivit tydligt att här är ingenting viktigare än att sprida och känna kärlek och glädje. När musiken tystnar tror jag fortfarande inte på Gud, men min tro på människan har förstärkts ytterligare en smula. Jag tycker det är synd att den finska kyrkan eller den lutherska tron aldrig lyckats plantera den känslan i mig. Om vi ler, sjunger och öppnar våra famnar är det lättare att finna varandra som bröder och systrar. Om man gör det, kan också en hedning gå på gospellunch och känna sig varm och välkommen.

Finland behöver mera gospel.