För högt pris för tryggheten

WASHINGTON D.C.

När jag träffade John Rizzo i mars i år kändes det svårt att förstå hur en så mild och vänlig man hade haft en så central roll i det amerikanska tortyrprogrammet under Busheran. Som underrättelseorganet CIA:s högsta jurist var det Rizzo som gav de brutala förhörsmetoderna grönt ljus.

I hans vardagsrum i Georgetown i Washington DC, målade hans resonemang upp en kamp mellan det goda och det onda, där det goda kunde pruta en aning på godheten för att förhindra den ultimata ondskans seger. Samma filosofiska resonemang debatterade redan den amerikanska nationens fäder John Adams och Thomas Jefferson för över 200 år sedan när Adams ville deportera alla fransmän från landet, och Abraham Lincoln hundra år senare när han under inbördeskriget tillfälligt avskaffade Habeas corpus – rätten för en fängslad att höra vad hen anklagas för.

Men med den färska rapporten från senatens underrättelseutskott, ett fem års arbete, är det omöjligt att se på det förra decenniets tortyrperiod genom ett lika nobelt skimmer. Den 6 000 sidor långa luntan, som baserar sig på miljoner dokument, utfäller ett skoningslöst fördömande av ett förhörsprogram som enligt rapporten aldrig borde ha fått se dagens ljus.

Rapporten presenterar fyra huvudsakliga slutsatser. För det första anser den att tortyren var ineffektiv, att den aldrig ledde till viktig information som inte redan hade uppdagats genom andra metoder. Till exempel påstår den att tortyr inte spelade en roll i den framgångsrika jakten efter Usama bin Ladin.

För det andra hävdar rapporten att de brutala förhörsmetoderna var grymmare än man trott. Skendränkning tillämpades på fler individer än man hittills känt till. Fångar hölls vakna i till och med sju dygn, medan and­ra tvingades stå långa tider på skadade eller brutna ben. Terrormisstänkta utsattes för rektal injicering av mat och vätska utan medicinskt behov, och en fånge frös ihjäl i sin cell, halvnaken och fastfängslad i väggen.

För det tredje undanhöll CIA medvetet information om delar av tortyrprogrammet från kongressen och Bushadminist­rationen. För det fjärde tilläts förhörsverksamheten glida i händerna på utomstående entreprenörer vars agerande saknade tillräcklig tillsyn.

Rapporten har sammanställts av underrättelseutskottets demokratmedlemmar, den är med andra ord inte ett samarbete över partigränser. Den har ifrågasatts och kritiserats ursinnigt bland republikaner och CIA har förnekat de flesta anklagelser och förkastat nästan alla slutsatser.

Trots att den amerikanska smutsbyken från det senaste decenniets terrorbekämpning nu lyfts fram i offentligheten ska man med andra ord inte missta rapporten för en nationshelande sanningskommission. Det finns inte en "sanning" att enas kring.

Uppfattningen om att det är acceptabelt att ta till brutala metoder mot ett begränsat antal terrormisstänkta är utbredd bland den politiska högern och över 40 procent av amerikanerna godkänner tortyr. Det finns inte heller en samstämmighet över att rapporten över huvud taget behövde sammanställas för att inte tala om offentliggöras.

Rapporten blir därför ingen källa till en kollektiv självrannsakan, utan snarare ännu ett tillhygge i en politisk arena som är mera inställd på förbistring är försoning.

Värdet av rapporten ska ändå inte förringas. Det är uppenbart att USA i sin rädsla för en ny elfte september-attack lät pendeln svänga för häftigt. Det nationella spionorganet NSA:s avlyssningsprogram är ett exempel där staten tog sig för långtgående rättigheter, CIA:s tortyr ett annat. Det länder den amerikanska demokratin till heder att tortyrprogrammet avvecklats och dess fula anlete blottats för hela världen.

Kursen har korrigerats och Barack Obama uppmanar människor att blicka framåt och lämna tortyrmetoderna där de hör hemma, det vill säga i det förflutna. En god idé, vore det inte för det faktum att ingen ännu ställts till svars för tortyren, och sannolikheten för framtida åtal är minimal.

I ett land där myndigheterna är snabba att kräva rättegångar mot visselblåsare som Manning och Snowden, känns det konstigt att den rättsliga aptiten för torterarna är obefintlig.