Kärlek under prövning
För ungefär femton år sedan förälskade jag mig i Ryssland. Förhållandet var stormigt från första början. Det var mycket vi inte kom överens om.
Jämställdhet mellan könen. Miljöfrågor. Historiesyn. Minoriteters rättigheter.
Jag irriterades gränslöst av ryska vänners förmåga att samtidigt hålla två varandra uteslutande sanningar i huvudet. (Kvinnan och mannen är lika mycket värda men kvinnans plikt är att behaga mannen. Eller: Ryssarna i de baltiska länderna har rätt till egna skolor men det har inte språkliga minoriteter i Ryssland.)
Jag drevs till vansinne av det ryska sättet att debattera – att hitta på eller tillspetsa argument in absurdum bara för att åstadkomma en bättre diskussion.
Samtidigt älskade jag det. Jag älskade inte alla värderingar jag stötte på i Ryssland, men jag älskade denna ologiskhet och detta motstånd. Ryssland tvingade mig att ifrågasätta mina egna sanningar, vilket är nyttigt för alla människor.
Jag greps också av en mänsklighet och nakenhet som jag sällan stöter på i Finland, denna ryska förmåga att vara närvarande, att leva sig in i saker. Att tro, mot allt förnuft. Att visa mänsklighet trots att man själv har blivit svårt tilltufsad av ett totalitärt samhälle.
Jag trodde inte att Kreml hade förändrat sig i grunden. Men jag ansåg att andra faktorer hade tillkommit – framför allt en ny rysk generation som är mycket mer intresserad av hög levnadsstandard än av att leva i en stormakt.
Det visade sig emellertid att när Putin annekterade Krim så tyckte många av mina högutbildade, beresta och språkkunniga kompisar att västvärlden hade sig själv att skylla. Inte så att de hurrade över Putins agerande. De bara relativiserade det. De valde den lätta lösningen - att vara cynisk.
Någonting av den kärlek jag alltid har känt till det ryska ersattes av irritation mot alla dessa unga ryssar som vill ha västerländsk levnadsstandard men samtidigt påstår att västerländska demokratier inte är bättre än diktaturer. Tidigare kunde jag ha överseende – att västvärlden har dubbla standarder är nämligen fullkomligt sant. Men det är fortfarande oförsvarligt att invadera ett annat land, oavsett om det är USA eller Ryssland som gör det. Och det är skenheligt att obehärskat konsumera västerländsk livsstil och samtidigt påstå att den är omoralisk.
Jag har inga problem med att Ryssland ser sig som en stormakt eller att man kräver respekt internationellt. Det är normalt för ett stort land. Men det ändrar inte på att Ryssland helt måste enkelt ta tag i sin egen historia och se sina egna demoner. Vergangenheitsbewältigung är något som anstår varje civiliserade land med ett sunt självförtroende, det är smärtsamt och obehagligt, men det måste göras.
Det är bara ryssarna själva som kan göra det. Och det finns fortfarande många modiga som försöker. Därför har åtminstone jag inte gett upp när det gäller detta land, även om det finns stunder då jag tvivlar.