Utrikeskrönika: Svenskar och skräp
Det här borde jag kanske inte skriva. Så jag försöker gömma det genom att skriva det med små bokstäver, så att ingen ser det. Eller. Åtminstone så att ingen svensk ser det. Och tar illa upp. De är så väldans lättkränkta de här svenskarna.
Men så här är det: Jag tycker svenskarna är skräpiga. Nu är det skrivet. Nu har jag gjort mig skyldig till en grov generalisering. Alla svenskar är ju inte skräpiga. Självfallet inte. Alla svenskar slänger inte sitt skräp hur som helst. Men i mina kvarter gör de det. I bohemkvarteren kring Hornstull på Söder. Inte alla, men många.
Jag flyttade hit för drygt ett år sedan. Och möttes av härliga, vänliga människor, såsom svenskar i allmänhet är. Men jag möttes också av gator och kvarter som badar i skräp: papper, fimpar, tomma pizzakartonger, begagnade näsdukar och snusprillor. Allt hittar du i mina kvarter.
För att inte tala om idylliska Långholmen, ett naturparadis mitt i stan. Förutom efter sommarhelgerna. Då är det en soptipp och ett otömt utedass.
Och jag upphör aldrig att förvåna mig.
Här bor jag bland världens mest upplysta människor, som borde veta bättre än att slänga skräp omkring sig. För ingen kan skylla på att det inte finns papperskorgar. I mina kvarter står papperskorgarna nästan lika tätt som rörvassen i en övergödd vik.
Men Stockholms stad pekar på att det blir bättre. Nyligen basunerade staden ut att skräpet på gatorna har minskat med 26 procent på fyra år. Fast då har de inte granskat mina kvarter.
Nu ska jag dessutom avslöja något ännu värre. Grisigheten har smugit sig in också på mer delikata ställen.
Ta min snofsiga nyrenoverade t-banestation till exempel. Här hittar vi bageriet som ställer ut sina nygräddade bröd i förföriska korgar. Utanför sina dörrar. I gången där tusentals passerar varje dag. Bland dessa tusentals finns också en och annan hund. Som på hundars vis lockas av dofterna, och som på hundars vis gärna både snusar och smakar. Jodå, jag har sett det med egna ögon.
Bara så ni vet. Jag köper mitt surdegsbröd (på Söder äter man bara bröd bakat på surdeg) från ett annat bageri, ett bageri som har sitt bröd bakom disk.
Till slut måste jag ändå avslöja det allra värsta, och nu ber jag mina känsligaste läsare att sluta läsa.
Svenskarna är också ena baddare på att slå en båge – och, just det – till och med bajsa i närmaste buske. Aldrig har jag sett så många människor lätta på trycket offentligt som på Söder. Det kan ju, om jag vill släta över, bero på att ön är så tättbefolkad. Eller att det är lite glest med toaletterna. Eller att svenskarna inte är så pryda med dylika ting.
Men att göra som gubben jag såg häromdagen, på ett av Stockholms livligaste ställen, dra ner byxorna och släppa sin last rakt på trottoaren. Det är bara för mycket.