Anna Svartström: Vad händer med barnen nu?
Vakten pressar sin hand mot hans mun. Han försöker ropa – en bön – men vakten ger sig inte. I stället sitter han på honom och dunkar hans huvud mot det hårda golvet.
Han är nio år gammal. På flykt från sitt hemland och från det ställe där det nu är tänkt att han ska bo.
– Det är synd om honom, hör man en åskådare säga på videon som visar händelsen och som tidningen Sydsvenskan var först med att lägga ut.
– Han är ett barn!
När pojkens bror, tolv år gammal, försöker hjälpa trycker en annan vakt enligt vittnesuppgifter ner honom på en bänk och står på hans fötter så att han inte kan röra sig.
Detta utspelade sig på Malmö centralstation för en och en halv vecka sedan. Sedan dess har ett märkligt händelseförlopp utspelats. Vi börjar med det allra senaste.
Nu har polisen bekräftat att också storebrodern har hittats, på Jylland i Danmark. Det yngre barnet återfanns lite tidigare, också han i Danmark.
Efter att polisen anlände till platsen fördes barnen nämligen tillbaka till det boende i Skåne där de varit omhändertagna – och som de var på rymmen från. Men de flydde och under flera dagar rådde stor oklarhet om var de fanns.
Till en början letade polisen inte ens efter dem. Inte tänkte polisen utreda vaktens agerande heller.
– Nu vet vi att det var två efterlysta kriminella som greps, sade Leif Svensson, säkerhetschef på Jernhusen, som äger stationsbyggnaden, till Sydsvenskan som frågade vad som motiverar sådant bruk av våld.
Men bland annat Sydsvenskan och Aftonbladet har tittat närmare på fallet och fram träder en bild av två pojkar som lämnat Marocko och kommer till Sverige utan vuxna, som ensamkommande flyktingbarn. De har inte sökt asyl och har lämnat boenden tidigare.
Polischefen själv har enligt Sydsvenskan grävt i pappren och inte hittat uppgifter på att bröderna varit kriminellt belastade. Inte heller finns dokumentation på att de skulle ha betett sig dåligt på tåget, sannolikt bara åkt utan biljett – och ja, spottat ordningsvakten i ansiktet när han lyfts upp för att föras bort av polisen.
Debatten som har följt på händelserna har gått i två riktningar. Väldigt, väldigt många har varit upprörda över att barnen, i ett Sverige anno 2015, kan behandlas så illa och har skakats av vakternas agerande.
Samtidigt har hundratals, och kanske tusentals, kommentarer på nätet stött vakterna.
”Horungen fick ju precis vad han förtjänade”, skriver en barnskötare enligt Sydsvenskan.
Riksdagens andre vice talman, Björn Söder från Sverigedemokraterna, skrev på Facebook om att svenska medier vinklat händelsen. Kommentarerna som följde var enligt tidningsuppgifter rent rasistiska. Inlägget är i dag borttaget.
Övervåldet är grymt, men ännu mer beklämmande är kanske ändå den verklighet som pojkarnas fall har blottlagt. En verklighet som många barn i Sverige lever i – och som myndigheterna inte verkar ha grepp om.
Katia Wagner och Jens Mikkelsen utkom för två år sedan med reportageboken De förlorade barnen. I den erkänner en gränspolis att man inte letar efter försvunna flyktingbarn, om de inte ska utvisas.
Och det handlar inte om enstaka barn. Mikkelsen skriver i Sydsvenskan att tusentals ensamkommande barn och ungdomar har försvunnit i Sverige sedan 2007. 1 252 av dem har enligt honom aldrig hittats.
När författarna spårade upp några av barnen utomlands fann de en som tvingades sälja droger, en som sålde sin kropp, en som var gatubarn.
Det är inte värdigt.
Nu är de ursprungligen marockanska bröderna ett fall för den danska socialtjänsten. Enligt uppgifter kan de ha begett sig till Danmark för att de kanske har en bror där, eventuellt har de också sökt asyl där tidigare.
Jag undrar hur de har det nu, och om de någonsin kommer att kunna lita på oss som borde ta ansvar, oss vuxna.