Jag stod nyligen inför nöjet att föra in min son i vår amerikanska bilförsäkring. Jag hade visserligen hört varningar om hur dyr den glädjen skulle bli, men processen tog mig ändå på säng i hela dess galenskap.

Första samtalet gick till mitt nuvarande försäkringsbolag där jag för två bilar har betalat en premie på 178 dollar per månad. Efter att ha fått mig vänligt förklarat hur nya förare i trafiken innebär en förhöjd risk drar kundservicepersonen fram den hjärtstilleståndsframkallande summan 488 dollar per månad. Jag drabbas av en nästan oemotståndlig vilja att klippa sönder sonens körkort.

När jag hämtat mig en stund ringer jag konkurrenten som absolut vill hjälpa mig att få ned premien. Det första dom frågar är om sonen har bra betyg i skolan, det sänker nämligen priset. Visst har han det säger jag och får ett anbud som ramlar in på 360 dollar, över etthundra dollar billigare än det första erbjudandet. Han bäddar också sängen ibland och är bra på trummor tänker jag och undrar för mig själv om det kan tänkas dra priset ner ytterligare. Jag får blodad tand och ringer upp ett tredje försäkringsbolag.

– 250 dollar ljuder budet där till min stora häpnad. Mer än 200 dollar under det första budet. Men det kräver att sonen för kördagbok på försäkringsbolagets hemsida. Dessutom ska en kamera fästas på familjens bägge bilar för att registrera vårt beteende i trafiken. Om bolaget bedömer oss vara ansvarsfulla bilister kan premien gå ner ytterligare. Hallå Orwell, tänker jag, men priset är ju tilltalande och jag känner ett inte så obetydligt segerrus efter att ha fått ner priset så kraftigt. Den glädjen får dock ett abrupt slut då kundservicepersonen i sina register plötsligt hittar en anteckning om den lilla oskyldiga plåtberöringen i ett parkeringsgarage för tre år sedan. Tjing! Priset hoppar tillbaka till 360 dollar och jag känner energin rinna ur mig igen. Nedslagen tecknar jag försäkringen, den är trots allt mer än 100 dollar billigare än utgångspriset. Jag ringer till försäkringsbolag nummer 1 för att säga upp min ursprungliga försäkring.

– Men vad tråkigt att ni vill lämna oss, säger en vänlig man och undrar om jag inte ändå ville låta honom titta lite på min situation.

– Hur skulle det vara om vi fokuserade på hur punktligt ni betalat er räkning i över sex år, säger han och trollar fram ett anbud på 160 dollar!

Över 300 dollar mindre än det första anbudet från samma bolag och billigare än den försäkring jag hade utan min trafikfara till son. Min haka slår ner i köksbordet med en smäll. Jag känner stubintråden brinna och explosionen närma sig. Jag känner stickande känslor över hela kroppen, synen blir suddig och jag är en hårsmån från att skrika sönder min telefon om vilket förbannat pack hans bolag är som försökt lura mig på stora sekiner. Men jag hejdar mig.

– Jag förstår att ni är lite förbryllad, säger han sedan lite generat.

Javisst är jag det, säger jag tyst, håller tand för tunga, tecknar den nya försäkringen och förbannar kapitalismen som så skrupelfritt försöker bedra den lilla människan. I nästa andetag tackar jag densamma för dess panikartade rädsla att förlora en kund.

Nästa vecka: Anna Svartström i Stockholm. Våra krönikörer utomlands: Anna-Lena Laurén i Moskva, Juri von Bonsdorff i Washington, Peter Loewe i Rom, Anna-Karin Friis i Bryssel.