Utblick: Det är inte bara prinsessan
Det slutliga beskedet kom i måndags: prinsessan Cristina ska åtalas för hjälp till skattebrott. Hon misstänks ha dragit nytta av de miljoner som hennes man, den tidigare handbollsspelaren Iñaki Urdangarín, misstänks ha snillat undan av statliga medel som betalats ut till organisationen Noos som han ledde 2004–2006.
Att en spansk kunglighet åtalas i domstol är unikt och prinsessan Cristinas fall sägs ha varit en bidragande faktor till att kung Juan Carlos valde att abdikera och ge över kronan till sin son Felipe.
Men om man bortser från de rojalistiska följderna så handlar åtalet om det som många spanjorer ser som ett av de allra största problemen i landet: korruptionen. Det allra största är ekonomin – självklart i ett land med en arbetslöshetsgrad på 23,7 procent (siffran från oktober ses ändå som väldigt hoppfull av ekonomiska analytiker eftersom den är den lägsta sedan 2011). För unga under 30 är arbetslöshetsgraden hisnande 45 procent. Över 5,6 miljoner spanjorer är utan jobb.
Skandalerna duggar tätt och handlar om hisnande summor. Banken Caja Madrids 80 direktörer brände över 15 miljoner euro på sina företagskreditkort under tio år – en god del av den summan under tiden då banken hade svåra ekonomiska problem.
I slutet av oktober greps 51 personer för delaktighet i ett nätverk som misstänks ha fifflat undan 250 miljoner euro från statliga kontrakt. Bland de gripna fanns både tjänstemän, lokalpolitiker och företrädare för energibolag och byggföretag.
Räden kom en dag efter att premiärminister Mariano Rajoy från konservativa Partido Popular hade tonat ned pratet om att korruptionen är vitt spridd i Spanien och sagt att det främst handlar om några undantag. Bland de gripna fanns toppolitiker från PP.
Folket är inte eniga med honom. I opinionsmätningar har över 90 procent sagt att korruptionen är utbredd i Spanien och över 60 procent att den berör dem i det dagliga livet.
Klyftan mellan elit och väljare syns också i hur stödet för den nya vänsterrörelsen Podemos växer. Under hösten har nästan en tredjedel av de tillfrågade i opinionsmätningar sagt att de tänker rösta på Podemos – som grundades så sent som i början av året . I EU-valet fick partiet 1,2 miljoner röster och fem mandat i EU-parlamentet.
Samma känsla uttryckte också många katalaner i Barcelona i början av november: de gamla partiernas och den gamla elitens tid är förbi – de har gjort sig själva irrelevanta. I Katalonien handlade det förstås till en stor del om nationalism, men många också av dem som röstade mot självständighet var starkt kritiska mot centralregeringen.
Både politiker och experter pekade på samma sak: det handlar om samma fenomen, samma trots mot de etablerade staterna som också syns på andra håll i Europa.
Skottarna fick sin omröstning under mer organiserade och accepterade former än katalanerna, men också där levde misstron mot centralregeringen djup. I Grekland har vänsterpopulisterna i Syriza varit största parti i opinionsmätning efter opinionsmätning sedan maj – med ett understöd på över 30 procent. Också de högerpopulistiska vindarna i många europeiska länder har liknande ursprung även om de tar sig uttryck på olika sätt.
Frågan är hur djup klyftan kan bli innan till exempel de traditionella spanska politikerna på allvar tar itu med att förändra landet. Och om de hinner göra det innan de blir utröstade?
Skribenten är utrikesredaktör på Hufvudstadsbladet.