Luddiga ledare

Det påminner lite om diskussionen om Finland och Nato. Först var tidpunkten inte lämplig att diskutera och sedan gick diskussionen ut på att man sade att en öppen diskussion behövs. Sedan sade man inte så mycket mer.

2011 ville de flesta utom Sannfinländarna undvika en diskussion om invandring. Många politiker klistrade sig dessutom fast vid den sannfinländska "invandringskritiska" linjen och då fanns det inte så mycket att diskutera. Nu nämner regeringsprogrammet behovet av en öppen diskussion om invandring. Och, som sagt, i takt med att krisen eskalerar blir den öppna diskussionens förespråkare allt fler.

Med undantag av partiet som får näring av "invandringskritiken" stannar det dessvärre alltför ofta där.

Som i president Sauli Niinistös tal på ambassadörsdagarna. Niinistö efterlyste en öppen diskussion och ställde en rad frågor. Som han inte gav svar på. Yrsa Grüne skrev tidigare i veckan att resultatet då blir att presidenten citeras fel eller så tolkar var och en talet som hen vill.

Just precis så har det gått. Det har bara varit att plocka åt sig vilken bit som passar bäst.

Presidenten frågade bland annat om vi ska hjälpa här eller där och undrade om Schengensystemet håller för vad som helst. Han påpekade också att det finns legal och illegal invandring, och att bland dem som kommer till Europa finns de som har onda avsikter och att det inte kan bestridas bara för att någon kanske inte vill höra det. Sedan efterlyste han hållbara gemensamma europeiska svar med tanke på den allmänna opinionen och för Finlands del lösningar som folkmajoriteten kan godkänna. Utan att alltså själv ge några.

Sannfinländarna har förstås dragit den största nyttan av luddigheten. De har ju formulerat svaren på de frågor Niinistö ställer. Partiets allt-i-allo Matti Putkonen har spänt Niinistö för sin propagandavagn och hävdar att Sannfinländarna och presidenten är på samma linje. I tv-programmet Pressiklubi tog han som exempel att inte bara han själv och partisekreterare Riikka Slunga-Poutsalo talar om illegala asylsökare. Det gör också presidenten, hävdade han, när Ruben Stiller påpekade att hela begreppet illegal asylsökare är en omöjlighet. De facto talade Niinistö inte alls om illegala asylsökare, utan om illegal invandring. Det är en helt annan sak, men felet var svårt att rätta till i direktsändning.

Presidenten är inte en aktör i den ekonomiska politiken och inte heller i EU-politiken, men Niinistö har nog så konkret deltagit i debatten om den ekonomiska politiken och förklarat att han tänker initiera en samhällsdebatt om viktiga frågor. Därför var det märkligt med otydligheten och antydningarna i flyktingfrågan. Vad för slags debatt vill han ha? Vem vill inte höra att det också finns de som kommer till Europa med onda avsikter? Och ska de gemensamma europeiska svaren faktiskt formuleras utifrån en uppskattning av vad den allmänna opinionen och folkmajoriteten vill?

Jag som gick och trodde att en politisk ledares främsta uppgift och strävan är att mobilisera en opinion för sina idéer och visioner. Som Torbjörn Kevin uttryckte det på denna plats förra söndagen, ta fajt för sina idéer.

Idéerna och visionerna har lyst med sin frånvaro också i statsminister Juha Sipiläs och andra ledande ministrars hantering av flyktingtragedin, även om noteras bör att tongångarna blivit mer empatiska både i Centern och i Samlingspartiet. Och det är alltså Sipilä som ska leda EU-politiken.

De finländska ledarnas oförmåga till ledarskap i en ny situation står i bjärt kontrast till tyska förbundskanslern Angela Merkels riktlinjer tidigare i veckan. Hon fördömde med emfas de yttringar av rasism och flyktinghat som följt krisen i spåren och lovade att alla lagliga medel tas i bruk mot de rasistiska våldsuppviglarna. I deras hjärtan bor kyla och hat, håll er borta från dem, förmanade hon, och tackade de frivilliga som ställt upp för flyktingarna.

Merkel framhöll att de europeiska idealen nu står på spel och krävde större solidaritet och en jämnare fördelning av asylsökande inom unionen. Schengensystemet är i fara annars, men med en jämnare fördelning behöver vi inte diskutera det, konstaterade hon. 

Merkel borde ha sagt allt det här för länge sedan, menar kritikerna. Bra skulle det förstås ha varit, men att hon nu uppträtt som en europeisk ledare kan knappast förnekas.

Frågan är om det var Merkels exempel eller något annat som gjorde det, men det var en annan Sauli Niinistö som på onsdagen trädde fram i Tammerfors. Nu betonade han att syrierna som kommer hit faktiskt flyr för livet och att Finland kan ta emot motsvarande mängder som andra länder i det civiliserade Europa.

Niinistös beskrivning av ett "gräl" om flyktingarna förvånar ändå. Vilka är parterna som grälar? De finländare som strömmar till för att hjälpa och välkomna flyktingarna är åtminstone inte part i ett gräl. Att ge dem ett uttalat stöd, som Merkel gjorde i Tyskland, skulle göra det klart.

Politikerna däremot bör på allvar diskutera om Finlands nuvarande linje i flyktingkatastrofen är den rätta i den nya situationen.

Ska Finland motsätta sig direktiv om en jämnare fördelning och ta emot så få flyende vi bara kan och dessutom utreda om vi skulle kunna skära ner i bidragen till de relativt få vi tar emot, utan att bryta mot lagar och avtal?

Om svaret är ja är följande fråga förstås hur det bidrar till en europeisk lösning av krisen. Och ska då Schengensystemet ersättas med gränskontroller och taggtrådsstängsel kring länder som inte vill dela på bördan?

Om svaret är nej och Finland ställer sig i samma led som till exempel Sverige och Tyskland och går in för en rättvisare fördelning, vad innebär det för resurseringen av vårt mottagningssystem, som är uppbyggt för helt andra volymer än det i framtiden kan bli fråga om. Och vad innebär det för hjälpen till dem som blir kvar i flyktinglägren?

Bästa beslutsfattare, berätta också gärna hur problemet med att det inte finns lagliga och säkra vägar in i Europa konkret ska lösas. Asylsökandet är i dag ett dödslopp och har lett till att det främst är unga män som skickas i väg. Ett enkelt sätt att skapa en säkrare väg är att ge EU-ländernas ambassader utanför Europa rätt att bevilja humanitära visum. Den rätten har de inte i dag.

Gärna skulle man ju också höra hur hanteringen av flyktingkatastrofen hittills går ihop med de europeiska idealen om fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter, de som gav EU Nobels fredspris 2012.

Blomsterhatt.blogg.hbl.fi
MARIANNE LYDÉN
fri journalist och författare och f.d. politisk reporter på HBL