Lika barn leka bäst

Det blev ett våldsamt rabalder om målsättningsprogrammet, och moderpartiets ledande politiker tog avstånd från flera av kraven. Den nyvalda ordföranden saknade erfarenhet av hur man förhåller sig till journalister och hade i en intervju för MTV3 stora svårigheter att förklara till exempel varför hets mot folkgrupp bör avkriminaliseras.

Koski halkade in i rikspolitiken på ett bananskal. I den rådgivande medlemsomröstning som ungdomsförbundet för första gången ordnade inför själva valet på kongressen var deltagandet lågt och Koski besegrade med knapp marginal motkandidaten Matias Marttinen, som sedan drog sig ur spelet.
Uppståndelsen gav i alla fall Koski en synlighet som säkert bidrog till att hon valdes in i riksdagen. Hon är inte den enda i Samlingspartiets unga högerfalang som blev invald och i HBL 27.4 gläds hon över att de nykonservativa krafterna klarade sig så bra. Falangen har inte mycket gemensamt med Jyrki Katainens toleranta och frisinnade center-högerparti och i tolerans- och EU-frågor inte heller med Alexander Stubbs Samlingsparti.

Av partiets nya unga och högersinnade folkvalda som HBL nämner ledde Wille Rydman och Antti Häkkänen ungdomsförbundet innan Koski tog över. (Vice ordförande Ville Sipiläinen ryckte in tillfälligt efter att Häkkänen blev Katainens medarbetare.) Ungdomsförbundets vandring högerut startade redan i början på 2000-talet, men det var Rydman som höjde förbundets profil med sina "invandringskritiska" åsikter.

Det har varit en lång vandring. När Ilkka Kanerva var förbundsordförande för fyrtio år sedan var vissa inom moderpartiet bekymrade över att partiets unga var så vänstersinnade och okritiskt hyllade de vänskapliga relationerna till Sovjetunionen.
Hela partiet drogs då vänsterut. Nu drar det unga Samlingspartiet högerut. I den ekonomiska politiken har partiet ju redan tagit några kliv i den riktningen under Alexander Stubbs ledning.

Anmärkningsvärt är att de andra stora partiernas ungdomsförbund inte på samma sätt som Samlingspartiets höjt profilen med åsikter som inte går ihop med moderpartiets.
Sannfinländarnas unga har visserligen i många frågor yvigare formuleringar än moderpartiet och de har ordnat kampanjer som partiledningen ogillat. I sak är de ändå på samma linje som partiet, som ju har omfattat ett invandringspolitiskt (läs invandringsfientligt) program som av juridisk expertis har tolkats strida mot grundlagen och internationella avtal om mänskliga rättigheter.
Under sin tid som ordförande för Centerns ungdomsförbund krävde Antti Kurvinen, som nu valdes in i riksdagen, visserligen att systemet med kvotflyktingar ska avskaffas, men åsikterna har mjuknat med åren. I ungdomsförbundets politik i dag är invandringen ingen stor fråga. Av Centerns politiker står Paavo Väyrynen närmast den sannfinländska linjen.
Inte heller i SDP är det bland de unga man hittar dem som i invandringspolitiken fiskar i grumliga vatten. Det är etablerade politiker som har struntat i socialdemokratiska ideal om internationell solidaritet och skapat motsatsförhållanden mellan invandrare och "oss". För fyra år sedan väckte Jutta Urpilainen och Eero Heinäluoma debatt med sina åsikter om att man ska ta seden dit man kommer och att invandrarna tar jobben av finländarna. Nu trampade Antti Rinne på i samma spår med sina uttalanden om arbetskraftsinvandringen.

De kan alltså vara unga eller gamla, men inom Centern, Samlingspartiet och SDP finns det politiker som i mångt och mycket tycker som Sannfinländarna och vill strama åt Finlands redan nu ytterst strama invandringspolitik.

Jag minns hur diskussionen gick före 2011 när det fanns bara tre stora partier av vilka två alltid bildade stommen i regeringen. Många suckade över att det här ledde till att det enda spänningsmomentet i valet var vilka två av de tre som skulle bilda regering och fortsätta den gamla regeringens politik. Andra framhöll att regeringspolitiken visst påverkades av vilka två som var med. När Centern styrde med Socialdemokraterna hade Santeri Alkios läror om hänsyn till de fattiga större betydelse än i en regering med Samlingspartiet, och när Socialdemokraterna och Samlingspartiet regerade prioriterades regionpolitik och lantbruksfrågor inte särskilt högt, påpekade man.

Det gäller i regeringen som i andra sällskap. De andra påverkar vad man betonar och hur man gör det. Beroende på sällskapet kan vissa falanger i de partier som är med i regeringen få större utrymme än andra.

För fyra år sedan gick Sannfinländarna frivilligt i opposition och i regeringsprogrammet nämndes det mångkulturella samhället sedan som en målsättning. Invandringspolitiken är nu en av femton punkter som Juha Sipilä vill ha partiernas åsikter om. Själv har han sagt att han vill fortsätta med den strama linjen.

Det mångkulturella samhället kommer knappast att nämnas i regeringsprogrammet den här gången och en generösare invandringspolitik kommer nog inte heller på fråga, åtminstone inte när det gäller den humanitära invandringen. Om invandringspolitiken ytterligare stramas åt beror sedan på vilket sällskap Sipilä väljer.

MARIANNE LYDÉN
Fri journalist och författare och före detta politisk reporter på HBL