Rysslands svaga starka dissidenter
Rysslands oberoende medier och institutioner befinner sig just nu under fruktansvärd press. Det troliga är att det blir värre. Samtidigt har de under hela sin existens gång på gång lyckats avvärja försök att likvideras.
Memorial är en av Rysslands allra äldsta och mest anrika människorättsorganisationer. Den grundades redan 1989, medan Sovjetunionen fortfarande existerade. Målet var att dokumentera landets totalitära historia: vem som hade suttit i läger, vem som hade arkebuserats, när och var. Miljoner sovjetmedborgare som hade gått under i Stalins vansinnesterror hade dittills varit anonyma. Nu fick de ett namn.
Därefter började Memorial syssla även med människorättsproblem i det moderna Ryssland. Organisationen växte och öppnade allt fler kontor över hela det forna Sovjetunionen.
Den här veckan var det meningen att högsta domstolen skulle inleda en process för att ”likvidera” Memorial. (Termen som brukas är uttryckligen likvidera.) Detta eftersom Memorial inte följer byråkratiska krav för hur en organisation ska drivas – man får till exempel inte öppna lokala kontor på egen hand utan initiativet ska komma från huvudkontoret i Moskva.
I sista sekunden räddades Memorial tillfälligt av att ryska justitieministeriet bad högsta domstolen att skjuta upp den process som ministeriet självt hade inlett.
Nu har alltså Memorial tid på sig till den 17 december för att ändra sin organisation så att den motsvarar kraven. Det var inte första gången som Memorial utsätts för press. Eller Helsingforsgruppen. Eller Novaja Gazeta. Eller som nu: den orädda radiostationen Echo Moskvy.
Knappt hade Memorial fått tillfälligt respit förrän beskedet kom att Echo Moskvys chefredaktör Aleksej Venediktov eventuellt hotas av avsked. På fredag har styrelsen för radiokanalen sammankallats till ett extrainsatt möte. De ska rösta om chefredaktören, om redaktionen och om sändningsformat. Alla tre punkter är illavarslande, mest av allt den första eftersom Venediktovs person, hans integritet och hans ofattbara tumme med Kreml har varit denna orädda radiostations största skydd.
Varje gång nya processer inleds mot dessa organisationer tror man att nu är det slutet. Ofta är det faktiskt det. Den oberoende tv-kanalen Dozjds tittarsiffror har rasat efter att man inte längre har tillgång till de stora kabelbolagen, vilket innebar minskade reklamintäkter och starkt begränsad handlingsfrihet. Det går inte att göra journalistik utan pengar.
Echo Moskvys Aleksej Venediktov har balanserat på slak lina ända sedan Putin blev president för fjorton år sedan. Av någon märklig anledning har Venediktov inte avlägsnats, trots att Putin öppet har sagt att han är trött på denna kanal och den ”diarré” den häller över honom. (Det betyder kritik riktad mot Putin och hans krets.)
Att bli av med Venediktov är hur enkelt som helst. Huvudägare i Echo Moskvy är nämligen det statsägda bolaget Gazprom.
Än så länge är Venediktov kvar, men vad som sker på fredag vet vi inte. (Själv tippar han på att han får sparken). Novaja Gazeta är kvar – än så länge. En mängd kvalitativa tidningar, tidskrifter och webbsajter är kvar – än så länge: Nezavisimaja gazeta, Russkij reportior, Novoje Vremja, newsru.com.
Andra tidningar är kvar men har gjort kompromisser som innebär en klar kvalitetsförsämring. Ett exempel är Kommersant som tidigare var en nyhetsproducent av rang. Förändringarna inleddes efter att tidningens veckomagasin Vlast år 2011 publicerade ett fotografi av en valsedel där någon hade skrivit Putin posjel nachuj (Putin kan dra åt helvete). Tidningsledningen byttes ut och i dag, tre år senare, producerar Kommersant nyheter som möjligt kan intressera ministerietjänstemän men inte en stor publik.
Varenda tidning och institution som försöker vara oberoende i Putins Ryssland får räkna med att leva i giljotinens skugga. Under de snart åtta år som jag yrkesmässigt har bevakat Ryssland sker det med jämna mellanrum att snaran dras åt kring någon av dessa frifräsare. Vissa av dem lyckas ständigt krångla sig ur fällan. Andra försvinner – till exempel Garri Kasparov bor inte längre i Ryssland.
Ryssland blir alltmer auktoritärt, tumskruvarna dras åt, frizonen krymper. Men den existerar fortfarande, trots att dess tidigare fristad internet blir allt farligare. Den som säger fel saker på Twitter och Facebook kan anklagas för extremism. Den som avslöjar missförhållanden på sin blogg kan hamna i husarrest, som till exempel Aleksej Navalnyj.
Och ändå fortsätter informationsflödet på nätet. Att hemlighålla information i ett uppkopplat samhälle går inte. Det är ingen slump att ett av Putins nya mål är att ta kontroll över nätet.
Mot bakgrunden av allt detta är det egentligen obegripligt att alla dessa envisa dissidenter fortfarande finns. Men det gör de.
Det säger också något om Ryssland.