Post scriptum: Hur rädda är vi för ryssen?
Är Rosatom ett hot mot finländsk energiförsörjning eller kärnsäkerhet? Borde vi bojkotta det ryska? Oberoende av hur man besvarar frågorna är det pengar som i slutändan avgör.
Det måste ha varit i slutet av 1980-talet jag ur Dagens Nyheter klippte ut en skämtteckning av numera bortgångne Poul Strøyer. Där frågar en pojke sin pappa: "Pappa, vad betyder svensk neutralitet?" Svaret är kort och koncist: "Att vi är rädda för ryssen."
Att vi är rädda för ryssen också här i Finland visar diskussionen om Nato, handelsbojkotter och ekonomiskt samröre med Ryssland i samband med krisen på Krim tydligt.
Det är alldeles klart att det som sker på Krim ska uppmärksammas, det berör oss alla på ett eller annat sätt. Många länder har också en historia där både Ryssland och före det Sovjetunionen spelat en viktig och sällan positiv roll. Rädslor är därför naturliga.
I det här sammanhanget verkar det ändå som om kärnkraftsbolaget Fennovoima fått bli något av en ställföreträdande lidare. Mycket av rädslan för ryskt och ryskt ägande kopplas här ihop med rädslan för och skepsisen mot kärnkraft.
Riksdagen godkände för snart fyra år sedan Fennovoimas ansökan om ett principtillstånd för att få bygga ett stort kärnkraftverk. Sedan dess har mycket hänt, inte minst katastrofen i Fukushima som gjorde inställningen till kärnkraft negativ världen över.
Här hemma har ändå Fennovoimas projekt lunkat på. För det projektet har de ekonomiska realiteterna i världen och framför allt i EU haft betydligt större betydelse än de havererade reaktorerna i Japan.
Den ekonomiska depressionen har slagit både mot kärnkraftsbolagets ägare och mot efterfrågan på energi. Många delägare har därför dragit sig ur projektet, bland dem den tidigare största ägaren och grundaren, tyska energijätten Eon. På Eons säljlista finns också andra tillgångar i Finland, bland dem andelen i naturgasbolaget Gasum.
För Fennovoima har det alltså gällt att tänka om beträffande kraftverksprojektet. Det tänket har lett till en ansökan om komplettering av principtillståndet, en komplettering som också den nu ska godkännas av regering och riksdag. I praktiken har det betytt att kraftverket blivit mindre och att ägarbasen har förändrats. Som största enskilda ägare med en tredjedel av kraftverket har statliga ryska Rosatom gått in.
Rosatom står den ryska regeringen nära och det är helt klart att bojkottröster höjs.
Kortsiktiga beslut när det gäller energi är ändå besvärliga. Det gäller inte bara kärnkraft, det gäller olja och naturgas som kräver omfattande infrastruktur, men det gäller också vind- och solkraft och annan förnybar energi. Det är frågan om kostsamma investeringar som ska fungera i tiotals år. Dessutom behöver de utbyggd infrastruktur, inte heller det är billigt.
Redan nu är både EU och Finland beroende av rysk energi. Naturgasen är ett gott exempel. Visst går det att trappa ner beroendet, men det tar tid.
När regering och riksdag nu ska behandla Fennovoimas kompletterande ansökan, troligen i höst, är det knappast kopplingen till Ryssland som sådan som är kärnfrågan.
Låter Fennovoima bygga ett kärnkraftverk med rysk teknik i Finland är kraftverket ändå finskt, även om det ryska bolaget äger en tredjedel. Det finns inga elkablar ryssarna kan klippa av för att försvåra eltillförseln till finländska företag och hushåll. Säkerhetskraven är även de precis lika stränga vid Hanhikivi 1 som de nu är i samband med den tredje, kraftigt försenade, reaktorn i Olkiluoto.
Det kan också vara värt att minnas att kärnkraftverket i Lovisa en gång beställdes från Sovjetunionen. Realpolitik och bilateral clearinghandel och mycket som byggdes om med västerländsk säkerhetsteknik, men ändå.
Den största risken Fennovoima tar med sitt planerade kärnkraftverk i Pyhäjoki är finansieringen. Rosatom ska inte bara finansiera en tredjedel av kärnkraftverket, ryska exportkrediter ska garantera det mesta av den återstående summan som landar någonstans mellan fyra och sex miljarder euro.
Finansieringen är betydligt lättare att dra in eller ändra villkoren för om det kniper. Om det behövs av politiska skäl eller för att finansiärens ekonomiska situation av någon anledning förändras finns risken för att den som litat på finansiering får lov att tänka om. I övrigt måste den som investerar i ett industriellt projekt, det må sedan vara energi, skog, metall eller någonting annat, kunna lita på att då man väl fått tillstånd att sätta i gång så kan man räkna med att loven håller. Annars kan det bli svårt att locka någon att investera i Finland.