Spioneri – en amerikansk rättighet och skyldighet?
Europeiska toppolitiker, med förbundskansler Angela Merkel i spetsen, är fly förbannade över USA:s avlyssningar. De amerikanska folkmassorna tar ändå det hela med ro och Vita huset låter sig inte bekomma. Det beror på att USA inte har respekt för den gamla kontinenten, skriver Juri von Bonsdorff.
Hundratals människor, kanske ett tusental, har samlats på Union Station, centralstationen i Washington DC, för att protestera.
– Hey hey, ho ho, mass surveillance has got to go.
En man med megafon försöker få folk att klämma i med rytmiska slagord mot det amerikanska underrättelseväsendets snokande i medborgarnas privatliv. Men det hela ser något halvhjärtat ut och glöden och intensiteten verkar frånvarande. Det är kanske inte så överraskande.
Massövervakning av amerikanernas telefon- och datatrafik fördöms av många och ogillas av ännu fler, men massorna är inte förbannade. Vore de det så skulle de senaste månadernas avslöjanden ha lett till större politiska problem.
När europeiska parlamentariker denna vecka besökte Washington för att artikulera sin frustration över det påstådda amerikanska spioneriet i Europa var tongångarna bitskare. Värdarna lyssnade visserligen artigt och formulerade sig korrekt, men faktum är att européernas klagan är som en flugas surr i amerikanernas öron. Irriterande och distraherande, men i det långa loppet inget hinder.
– Om fransmännen visste på riktigt vad det hela handlar om skulle de applådera och skåla i champagne. Spioneriet ger både dem och oss trygghet.
Det sa Mike Rogers, ordförande för Representanthusets underrättelseutskott, förra veckan på CNN. Rogers var också värd för de europeiska parlamentarikernas delegation.
Hans åsikt är givetvis inte den enda rådande i amerikansk politik eller det amerikanska samhället. En del kongressledamöter har fördömt spioneriet på ledare som Angela Merkel och kongressen funderar som bäst på nya lagförslag för att bättre balansera behovet av datainsamling och integritetsskydd.
Men Rogers uttalande representerar ett led i tänkandet i USA som är starkt och som man behöver känna till för att förstå det amerikanska agerandet. Det finns en dynamik som varit närvarande i decennier, oavsett president eller maktförhållande i kongressen, som ligger i grunden. Och den dynamiken tror jag inte att tyska eller andra delegationer på besök i USA kan rå på.
För det första upplever man, åtminstone i de myndigheter som sysslar med försvar av nationen, att USA fortfarande befinner sig i krig. Attackerna mot tvillingtornen 2001 var ett massivt underrättelsefiasko som skakade nationen i grunden. Man missade förövarnas närvaro i USA. Viktig information nådde inte fram till de rätta personerna och de många olika underrättelseorganen i USA klarade inte av att kommunicera med varandra.
Efter elfte september-attackerna har inga resurser sparats för att garantera att USA aldrig upplever en liknande attack igen. I underrättelseväsendet finns ingen viktigare målsättning än att undvika ett likadant misslyckande, oavsett om det betyder att 70 miljoner franska eller tyska samtal registreras. I NSA, CIA och FBI vet man att man konstant är bara en attack från nya beskyllningar om att spionerna inte gjorde sitt arbete.
För det andra är USA i frågor som gäller nationell säkerhet ganska långt immunt mot internationell kritik.
– Jag tar hellre kritiken än avstår från spioneriet, sa det amerikanska spionorganet NSA:s chef Keith Alexander på tisdagen.
Alexanders kommentar är talande. Han kan tämligen obesvärat utstå kritiken eftersom han har ett kall som i vissa cirklar anses väga tyngre än världssamfundets hygglighetsnormer. Han kan alldeles speciellt ta den utländska kritiken med ro.
Den amerikanska konstitutionen ger amerikanska medborgare garantier om friheter och skydd, men den säger föga om fransmän, tyskar och spanjorer. Redan under det kalla kriget fördes kampen mot kommunismen där fronten fanns, vare sig det var i Asien, Afrika eller Latinamerika.
I dag är fienden en annan och dominoteorin uppdaterad till webbåldern. Lägg till att USA betraktar sig som exceptionellt på många sätt. Exceptionellt som den moderna demokratins hemvist och den individuella frihetens vagga. Exceptionellt som måltavla för den individuella frihetens fiender, och exceptionellt i förmåga att försvara sin frihet och i själva verket hela världens frihet. Med dessa övertygelser och USA:s överlägsna tekniska kapacitet till underrättelseverksamhet är det lätt att skapa en egen standard för rätt och fel.
Slutligen, snokandet som riktats mot förbundskansler Angel Merkels telefon och mejlkommunikation: De europeiska ledarnas upprördhet har varit delvis oärlig eftersom de flesta länder själva spionerar så gott de kan.
Däremot är det lätt att förstå att Merkel själv känner sig kränkt över det påstådda amerikanska spioneriet av hennes och tiotals andra statsledares kommunikation. Merkel är en bundsförvant, en nära sådan, en av de absolut viktigaste för USA speciellt i ekonomiska frågor. Det är klart att USA, som varken bekräftat eller förnekat avlyssningen av Merkel, bryter ett förtroende och handlar respektlöst. Men faktum är att respekten inte existerar.
President Obama må ha respekt för Merkel på ett personligt plan, men som nation eller framför allt som en politisk enhet eller säkerhetspolitisk apparat ser USA aldrig på Europa som en helt jämbördig partner. Därför får inte den gamla kontinenten USA:s fulla respekt. En hel del respekt visst, men full respekt, sådan där man inte vill såra sin vän av rädsla för att förlora den, ingår inte i USA:s syn på Europa eller största delen av världen för den delen.
Om Vita huset och spionorganisationerna i USA hamnar i blåsväder är det för att de kränkt amerikanernas rättigheter, inte för att de snokat runt i européers telefoner och datorer.