Ingen rök utan eld
Vad har Nokia, Finnair, Marimekko och Stora Enso gemensamt, utöver att de alla fyra är noterade på börsen i Helsingfors? Jo, att året och speciellt hösten har präglats av offentliga misstankar och misstro mot det företagen valt att kommunicera eller kanske hellre valt att försöka tiga ihjäl.
Det ska sägas genast. Kriskommunikation är inte lätt. Man brukar säga att politik är det möjligas konst, men samma sak gäller i allra högsta grad för kommunikation i svåra situationer.
Man behöver inte gå speciellt många år tillbaka i tiden för att hitta informationsavdelningar bara på de stora företagen och hos myndigheterna. Informationsavdelningarnas och informatörernas uppgift var att berätta just det företaget eller myndigheten ville berätta om sig själv. Sällan satt de informationsansvariga med där besluten fattades, för att inte tala om att de skulle ha fått vara med och fatta beslut. Ens då det gällde just information.
I dag har informationsavdelningarna ersatts av kommunikationsavdelningar och kommunikatörernas status har stigit. I många storföretag sitter en chef som är ansvarig för kommunikation och samhällsansvar till och med i ledningsgruppen.
Frågan är om den praktiska skillnaden ändå egentligen är så stor.
Information står för en handling som kan utföras av en person. Någon kan informera utan att över huvud taget bry sig om eller förstå om informationen blir mottagen och uppfattad som avsändaren avsett. Kommunikation i sin tur står för en handling där avsändare och mottagare faktiskt är i kontakt med varandra, kommunicerar, något som borde ge dem bättre förutsättningar att förstå varandra.
Som journalist är man förstås i någon mån jävig när det gäller att bedöma hur väl kommunikationen lyckas. Helst skulle man vilja veta betydligt mer än företagen, myndigheterna, politikerna, vilka som helst, är villiga att berätta. Men när det gäller stora, viktiga frågor där företag faktiskt åker fast för att undanhålla information så har både journalister och allmänhet rätt att få veta en hel del.
Höstens fyra heta börsbolag, ja. Utan att placera dem och deras kommunikation i någon inbördes rangordning är det lätt att konstatera att mycket kunde ha skötts betydligt bättre. De har alla gått igenom vad som kan betecknas något av en kris i sin kommunikation, även om kriserna inte bestått av olyckor eller konkurser. Men att komma fram med sanningen bitvis och kanske till och med bli fast för att fara fram med osanning under resan är också att betrakta som en kris.
För det gäller att minnas att för den stora allmänheten är det viktiga kanske inte alltid den sanning som slutligen kommer fram utan minst lika viktigt är det hur händelseförloppet utåt ser ut. Och ser det illa ut lider företagets rykte, oberoende av den slutliga sanningen.
Så gick det till exempel för Stora Enso som i veckan kröp till korset och publicerade alla utredningar som gjorts kring ett misstänkt bokföringsfiffel i en samlande rapport. Rapporten, gjord av jurister som inte är kopplade till bolaget, friade skogsjätten från så gott som alla misstankar. Det hade varit bra att få rapporten offentliggjord tidigare, säger man nu på företaget.
Att ett globalt, börsnoterat företag misstänks för oegentligheter i bokföringen ser aldrig bra ut. Ingen rök utan eld, anser säkert många.
För Nokias del var problemen lite annorlunda. Hur avgångsavtalet för förre vd:n Stephen Elop egentligen ser ut, hur det slutits och vem som kommit överens om vad är kanske fortfarande inte helt klarlagt. Klart är bara att aktieägarna kommer att ha många frågor när den extra bolagsstämman ska godkänna försäljningen av mobilverksamheten i slutet av november.
Tillförordnade koncernchefen Risto Siilasmaa ställde visserligen upp för att förklara avtalet efter en vecka med dagliga nya avslöjanden, men intervjuerna med honom gav inte svar på frågor bolaget inte ville svara på.
Marimekkos vd Mika Ihamuotila tog krafttag med anklagelserna om plagiat för ett par veckor sedan. Han gick ut och deklarerade nolltolerans och berättade att Marimekko brutit samarbetet med den konstnär som medgett att hon kopierat ett mönster ur en gammal barnbok.
Men före Ihamuotilas utspel hann både den ena och den andra anklaga andra formgivare på Marimekko för plagiat. Företagets designrykte hann definitivt få sig en törn både här hemma och internationellt, även om Ihamuotila också uppger sig ha fått mycket sympati.
På Finnair är utbildningen av spanska flygvärdinnor och en eventuell anställning av dem via bemanningsföretaget Adecco något som kommer att finnas i rubrikerna ännu länge. Flygbolagets kommunikation i frågan har lämnat mycket att önska och börsbolaget har fått se sig slaget av fackets representanter flera gånger om när det gäller att få ut sitt budskap.
Varför är det så svårt med öppenhet och rak kommunikation på börsbolagen? Börsreglerna lägger inga hinder i vägen, tvärtom. Alla ska ha tillgång till kurspåverkande information samtidigt, heter det i reglerna.
Om misstankar och anklagelser sedan är kurspåverkande information kan förstås diskuteras.
Klart är i alla fall att företagen vinner på att aktieägarna, både befintliga och potentiella nya, får rätt och rak information, inte rykten. Kanske något att tänka på i kommunikationsstrategierna.