Finland lever farligt
Man kan inte värja sig för känslan att arbetsmarknaden har förvandlats till en sandlåda med obefintlig sikt. Det är mindre bra för ett land som inte sett rejäl tillväxt på snart tio år.
Men hur hamnade vi här? Makt borrar djupt när den hotas – eller har vittring på expansion.
Facket i Finland har en stark maktposition, men den har länge hotats av globaliseringen. Marknaderna har internationaliserats, fackförbunden har till alla väsentliga funktioner förblivit nationella.
Globaliseringsdroppen urholkar också finländsk granit. Hotade enheter agerar irrationellt.
Trepartsmodellen har tveklöst gett Finland en atmosfär av samförstånd. Den har därtill varit produktiv. Men nu rubbas jämvikten.
I den blå ringhörnan: näringslivets EK, som håller sig till reglerna men utnyttjar varje chans att jabba fram luckor i systemet.
I den röda ringhörnan: fackcentralen FFC och dess medlemsförbund, som i praktiken avgör vidden av FFC:s makt.
Mot bakgrunden av händelserna hösten 2015 är FFC på väg tillbaka i den gamla roll som förr nedlåtande beskrevs som en byggnad och tre bokstäver.
I dag kan man inte ens säga att EK och facket agerar logiskt utifrån sina positioner.Bil- och transportfacket AKT är förblindat av sin historia och nyckelposition. Det hindrar ledarna från att visa att de ser klart också när de gör det.
Men varför levererade EK nyligen den sämsta tajmningen någonsin i finländskt modellbygge?
EK offentliggjorde att man har förändrat stadgarna så att man inte ens juridiskt kan vara part i framtida trepartsförhandlingar.
Det skedde när den fackliga fronten befann sig i sitt känsligaste läge i förhandlingarna om ett samhällsfördrag, inkluderande historiskt sett unika löneeftergifter från fackets sida.
EK kunde ha väntat med sitt besked. Det är ingen slump att man inte gjorde det.
AKT kunde ha inväntat resultatet av förhandlingarna innan man vräkte ur sig sitt nej. Man hade kunnat trygga samhällsfördraget som ett engångsfenomen och invänta nästa läge för utmätning. Slumpen är det inte som styr här heller.
Så vad har de två i siktet?
För EK:s del är svaret enklare. Man ser äntligen chansen att göra lokala avtal till bas för den finländska avtalsrörelsen.
Fönstret är öppet så länge Finland styrs helborgerligt och dessutom av en trio som skjuter först och frågar sedan.
Vi har länge haft lokala avtal inom till exempel metallsektorn.
Men vi har inte haft ett system där arbetsgivaren den så kallade förhandlingsvägen kan sänka lönerna för de anställda.
Allt generellt brus om lokala avtal är ändamålsenligt odefinierat och diffust. Men skalar man bort utsmyckningen blir lönerna kvar.
Framför oss ligger i så fall ett mönsterskifte som förändrar landet.
Den svenska fackliga rörelsen LO gick redan på 1950-talet i spetsen för ett modellbygge där förtvinande företag och branscher via likalönsprincipen tilläts gå under – allt medan det allmänna satsade pengar på att de friställda kvalificerade sig för de mer krävande jobben i de framgångsrika företagen.
Modellen har aldrig tillämpats renodlat.
Men den är vacker som samhällsmodell eftersom den byggde på en konkretiserad samsyn.
Om nu EK, uppbackad av regeringen, får se sin våta dröm om lokala avtal som regel i stället för undantag, löper Finland risken att hamna i samma dilemma som när den offentliga upphandlingen var ung.
Den påfördes kommunala beslutsfattare så snabbt att man aldrig hann lära sig innan miljarder rullade i en amatörmässig hantering som stod mindre lokala företag dyrt.
Vi ställs inför samma dilemma i företagen den dag det mesta ska avtalas lokalt. Vi saknar infrastruktur och kunnande. Och den tid en övergång skulle kräva.
Och vad värre är: Vi håller på och förstör atmosfären av förtroende och gemensamma mål. Den körs ned i ett minusläge.
Upptakten till lokala avtal är den sämsta tänkbara. Man kan inte lagstifta fram ett förtroende.
Jag tror vi ska resonera så här: AKT är evigt pubertalt och kan inte talas till rätta av annat än en verklighet som andra konstruerar.
EK, som representerar den bas vi ska bygga vår framtid på, borde ha bättre fokus på just framtiden. Man borde trygga att Finland är moget för de lokala avtal som syns oundvikliga inte minst på grund av den internationella utvecklingen.
Den mognaden skapar man inte med diktatpolitik – vare sig den springer fram ur regeringen eller EK.
EK har gjort en stor och långsiktig kalkyl. Man inser att de kortsiktiga kostnaderna blir betydande, för samhällets alla nivåer.
Vanliga dödliga påminns om skattedeklarationens "kostnader för inkomsternas förvärvande".
EK bokför kostnaderna som en investering för en framtid man prioriterar.
Man häller ut alla gårdagens systembarn med ett badvatten man definierar som icke-användbart.
Kostnaderna på kort sikt för Finland blir gigantiska.
Facket är pressat mot ringrepen. I sitt omtöcknade läge uppfattar man att man inte bara boxas mot EK utan också mot domaren. Regeringen har tagit parti på ett sätt som saknar motstycke i finländsk konsensushistoria.
EK satsar allt på att rida på de politiska konjunkturerna.
Men det börjar bli allt sannolikare att den politiska konjunkturen svänger senvåren 2019.
Om SDP fortsätter på sin inslagna linje av nollsvar på de mest brännande samhällsekonomiska problemen får man makten som en gåva av – EK.
Om övriga partier ligger någorlunda jämnt får Antti Rinne samma position som gav Juha Sipilä känslan av politisk övermänniska: möjligheten att göra tummen upp eller ned för andra partier, sätta agendan.
Det brukar ha en förunderlig effekt på ryggar som bärarna själva anser vara raka.
Ekonomin har pekat nedåt sedan 2007–2008. Politiken går från konsensus till nonsensus. Finland lever farligare än vad som är klokt.