Var alert – det blir svårare nu
Vid en tid då dagspolitiken kräver mer än kanske någonsin - uppbyggnaden efter kriget undantagen - har vi en regering med färre partier än på länge. Den har för all del parlamentarisk majoritet, men har just därför möjligheten att agera politiskt exkluderande.
Givet de senaste årens trend att regeringarna i minskande grad anser sig ha tid att invänta synpunkter av experter och beredande tjänstemän är upplägget ägnat att oroa.
Vi har den kroniska eftersläpningen i matchande åtgärder - den som i praktiken innebär ständigt växande statsskuld.
Vi står på tröskeln till en av nationens största reformer någonsin, vårdreformen, som regeringen Sipilä av allt att döma kommer att baxa igenom utan hjälp av oppositionen. (Så kort är till och med det interna politiska minnet, när Sipilä var oppositionsledare manade han statsministern att ta med oppositionen i arbetet, vilket delvis skedde.)
Regeringen Sipiläs metod att tänka högt och korrigera under resans gång ökar därtill risken för att vi glider in i en era där regeringar som träder till efter val ägnar sig åt så kallad återställarpolitik enligt tidigare svensk modell.
För all del, de partier som i dag står utanför hade möjligheten att strukturera om lite här och där medan de hade regeringsansvar. Spåren imponerar inte.
Ett öra mot riksdagens frågetimme är nog för att man ska inse att det i dagspolitikens inre liv inte pågår något som tyder på att våra partier har försatt sig i det letande läge som nutiden skriker efter.
Utanför de politiska kamrarna, i de slutna kabinett där de paradoxalt nog får sitt syre, sitter arbetsmarknadens aktörer och försöker enas om en gemensam statistisk syn.
Sammanfattat: Prestandan hos det nationella maskineriet svarar inte mot de exceptionella tidernas krav.
Regeringen riktar samtidigt ett jättehugg mot anslagen för utbildning, forskning och utveckling.
I praktiken betyder det att man aktivt undanber sig en utveckling av det nationella maskineriets framtida prestanda.
Det är förunderligt tyst och stilla i nationen med tanke på att den utlovade förnyelsen så snabbt visade sig ha enbart retoriska dimensioner.
Inte för att heller oppositionen överraskar med nya grepp.
Det känns frustrerande att lyssna till argument som att sänkt ekonomisk börda för företagen inte har lett till några arbetstillfällen. Hur vet man var arbetslösheten hade legat utan de åtgärderna?
Det vet man inte. En renodlad byteshandel av det antydda slaget är svår att kräva i en öppen ekonomi utan gränser mot det rörliga kapitalet.
Regeringen Sipilä har å andra sidan läst den konkurrensen på sitt sätt. Axiomet är att man inte höjer skattenivån. Attityden står utanför all diskussion.
Regeringsprogrammets sigill uttrycker det som den gamla tekniken står för: förstelning.
Inte för att vänsteroppositionens ekonomiska alkemi - mera offentliga pengar ger tillväxt, som ger intäkter att betala av skulden - är mer dynamisk.
Inte heller den politiska borgerlighetens kusin på näringslivssidan - EK - agerar på ett sätt som bygger broar framåt.
Jag har länge förundrat mig över att den sektor som i så hög grad berömmer sig för sin förändringsbenägenhet, på paraplynivån är så impregnerad av management by perkele.
Jag vet att det där ute finns fantastiska företagsledare som har ett mycket öppnare sinne för det som skapar dynamik och slagkraft i företagen: chansen för de anställda att utveckla och engagera sig för sitt företag.
De här företagsledarna tycks inte ha en kanal till EK.
Också ytterlighetspositioner kan i och för sig ha en nytta i dagspolitiken. Deras roll är att förskjuta politiken i en viss riktning, men det är aldrig meningen att man ska nå ända fram.
(För tydlighetens skull: Här avses traditionella politiska ytterligheter, inte de historielösa extremrörelser som hemsöker Europa.)
Det har varit svårt länge. Det blir svårare när den nya folkvandringen väcker emotioner i båda riktningarna.
Vi har rätt att fråga: Var finns de politiska, fackliga, ekonomiska och opinionsbildande ledare som vågar ta sig ur sin bekvämlighetszon?
Det är en krävande uppgift under normala tider. Det är ännu tuffare i långvariga minusekonomier.
Och det kräver ett exceptionellt mod och mognad i ett läge där Europa har tvingats inse att också vi har ett delansvar för tragedierna i Irak och Syrien.
Vi kan börja med att erkänna att hopplösheten och eländet i regionen inte är därtappade. Väst har i sekler sett regionen som en spelplan för egna intressen.
Den cynism som gjort det möjligt är gigantisk. Den relativt sett lilla flyktingvåg som nått Europa svarar inte på något sätt mot den skuld västvärlden och Europas tidigare stormakter har skapat via sina översittarfasoner. (Det gäller självfallet också Sovjetunionen/Ryssland.)
Se engagemanget för flyktingarna som en liten avbetalning på vår skuld.
Kom ihåg att en civiliserad nation också tar hand om sina "egna" utsatta.
Men det handlar inte om att vi först ska ge jobb åt alla våra "egna" arbetslösa, för det kravet - inte sällan framfört - betyder i praktiken att alla länder stänger sina gränser.
Läget är kraftigt förändrat nu.
Regeringsprogrammet ger inga svar. De närmaste åren mäts politikerna.
Som väljare och samhällsmedborgare har vi en skyldighet att vara på alerten, att hindra att Finland och Europa störtar sig i ett mörker som vi trodde ligger på historiens bakgård.
Det är de vidsynta och inkännande politikerna vi ska stödja, mana på och följa. Inte heller till den delen är politiken alternativlös.