Demokratin har inte pengar
Demokratin är inget argument eftersom spelarna (också) på de mediala marknaderna är immuna mot icke-ekonomisk argumentering, skriver Torbjörn Kevin.
I HBL ingick nyligen (1.8.2015) en illustration av hur man med en svepande kort artikel kvitterar en gigantisk problematik som borde penetreras kontinuerligt.
Artikeln var skriven av "Erika Josefsson/TT", och bar rubriken "Internet urholkar ekonomin". Den var en pliktskyldigt ytskrapande lansering av en bok som utkommer i augusti och som är skriven av den svenska författaren och journalisten Ulrika Kärnborg.
Boken heter "Klickokratin – Mediekrisens första offer är sanningen".
I TT-texten säger författaren Kärnborg bland annat att globala nätjättar urholkar ekonomin. Hon oroas över demokratins framtid.
Men hon är trots det optimist:
– Jag vill att det här ska vara en väckarklocka men samtidigt är jag helt övertygad om att den kvalificerade journalistiken kommer att överleva eftersom den är oundgänglig för ett demokratiskt samhälle. Den dag den inte längre behövs har vi inte längre en demokrati.
Jag hoppas HBL och andra medier snabbt återkommer till Kärnborgs bok och hela den problematik den tangerar.
Det besvärliga med hennes övertygelse är nämligen att den i så hög grad verkar bygga på en förhoppning utan realistisk koppling till de trender i västvärlden som urgröper hennes optimism.
Utan att ha läst boken tror jag mig förstå vad hon menar med att internet på sikt äventyrar ekonomin. Det finns inte längre en gräns för hur stort det stora kan bli. Har vi sett den potentiella destruktionen i detta?
Jag har länge känt en irritation över postulatet att det enskilda företagets framtid bygger på att det växer. Givet nätets möjligheter att skapa en enda värld är det lätt att se hur gigantiska de största företagen blir. Där vinnaren tar allt tenderar vinnaren bli ouppnåeligt stor.
De så kallade TTIP-förhandlingarna (transatlantiskt partnerskap för handel och investeringar) är kontroversiella inte minst därför: de stora blir så stora att de i en slutända – som inte är långt borta – indirekt kan diktera samhällspolitiken i nationalstaterna.
Vi kan inte utgå från att någon i en global ekonomi – där nationalstaterna blir småspelare utan inflytande – har intresse av att trygga de demokratiska elementen.
Medierna – läs tidningarna – skapades för att driva samhällsfrågor. Länge erbjöd man surbröd också då man visste att läsarna egentligen föredrog maräng. Den här 70-talsidealismen föraktas i dag med samma frenesi som allt annat som definieras som en del av denna mörka period i landets historia.
Medierna kom sedan att bli "för" populära. De blev bärare av ekonomiska intressen och in steg ägargrupper för vilka de demokratiska elementen är och förblir oviktiga (annat än som garanter för stabilitet). Internet har en demokratisk potential, men inga mekanismer som tar hänsyn till demokratins behov, givet ekonomins dominans oberoende av område.
Glättighetens samhälle frågar inte efter kvalificerad journalistik eftersom den nästan per definition ställer krav på mottagaren (blotta ordet mottagare anses för övrigt peka på det snedvridna och gammalmodiga i kommunikationen).
Ulrika Kärnborgs förhoppning, sådan den framstår i TT-texten, är alltså bara en förhoppning – inte en på analys baserad prediktion.
Den bristande logiken vecklar ut sig i denna väv av motstridiga påståenden:
Kvalificerad journalistik är oundgänglig för demokratin. Lätt att hålla med i sig.
Eftersom så är fallet borde vi kunna räkna med att de mekanismer som tryggar den kvalificerade journalistiken tillhandahålls av – någon. Det blir genast svårare.
Ställ mot detta logiken hos de stora enheternas ekonomi. Om det inte är lönsamt att tillhandahålla kvalificerad journalistik är det naivt att utgå från att den kan tryggas.
Demokratin är inget argument eftersom spelarna (också) på de mediala marknaderna är immuna mot icke-ekonomisk argumentering.
Nödvändigheten ur demokratins synvinkel väger lätt.
Det finns naturligtvis internationella – och nationella – sajter som står upp för de demokratiska värdena. Men de tenderar nå de redan frälsta och bidrar därmed till en fortsatt koncentration av intellektuella resurser.
Givet att det samhälleliga har blivit så mycket mer komplicerat och givet att de intellektuella resurserna i hög grad är ojämnt fördelade får vi demokratiska plattformar som försvagar demokratins möjligheter att svara mot det mer komplicerade i samhällsutvecklingen.
Jag tror alltså – och fortfarande utan att ha läst boken – att Kärnberg har rätt i det ekonomiska argumentet, att det globala nätet urholkar ekonomin, men fel i sin förhoppning att demokratin är så värdefull att det uppstår korrigerande aktivitet som tryggar de demokratiska värdena.
Krasst: om vi framhärdar i synen att ekonomin är allt och allt är ekonomi, blir det omöjligt att ge idealen deras nödvändiga utrymme.
Ekonomins hegemoni skapar kollektiv svaghet eftersom den urgröper de arenor som kan agera motkraft.
Till marknadsekonomins trossatser hör att den tryggar konsumentens valmöjligheter. Vid butikshyllan – verklig eller virtuell – inser man att man väljer mellan det som finns men man påverkar inte det utbud som inte finns.
Nätentusiaster kommer de närmaste åren med stort flås att lansera appar, sajter och annat som i dag är namnlöst som ska upphöja den enskilde nätvandraren till en demokratisk spelare med stort inflytande.
Men bakom alla idealistiska draperier är det – för att citera en legendarisk annonschef i finlandssvensk press – slanten som räknas.
Vi tvingas bevittna den kvalificerade journalistikens reträtt. Jag ska läsa Kärnborgs bok för jag tror inte att TT-texten gör den rättvisa.
Men dessvärre tror jag inte på hennes idealism. Demokratin har inte de pengar som avgör vad som anses nödvändigt och vad umbärligt.