Torbjörn Kevin: Tomrum tenderar fyllas
HBL slog nyligen på ledarplats fast att journalistiken i Finland i för hög grad förlitar sig på så kallade expertutlåtanden av bankernas chefsekonomer, alltså av personer som är parter i den ekonomiska verkligheten. Min tes är trots det att vi behöver mera journalistik om bankernas agerande nationellt och globalt.
Dilemmat är att journalistiken överlag är lättjefull – och därför kroniskt felplacerad och i regel feltajmad.
Det är sällan nyttigt ut lyssnarens synvinkel att höra rapporter direkt från Aten av journalister som – naturligtvis inte – har finansiell ekonomi som sitt primära kunnande.
Mera produktivt, och läsarnyttigt, vore att journalistiken ägnar sig åt att veckla ut bakomliggande mekanismer.
Vi hör och läser om hur bankerna i skydd av euroområdets ledande politiker har fört över betydande delar av lånen till Europeiska centralbanken (ECB). Vi uppfattar schematiskt att ansvaret nu i huvudsak och indirekt bärs av euroländernas skattebetalare.
Men ett fattas och därmed något helt avgörande för vår egen förståelse av vad som sker: Hur går det till? Vilka är de konkreta mekanismerna? Hur agerar storbankerna? Vad händer när det sker som i efterskott rubriceras som skickliga bankirers reträtt på skattebetalarnas bekostnad? Hur mycket sker med politikens goda minne, hur mycket utom dess insikter?
Den journalistik som inte öppnar mekanismerna är inte nyttig ur väljarnas synvinkel. Huvudfåran av vår journalistik är alltså onyttig. Och framför allt: Den nyttiga journalistiken kan idkas på hemmaplan, inte av utsända journalister som sällan är bättre pålästa än läsarna/lyssnarna.
Den lättjefulla journalistiken återbär (re-port-erar) invanda fraser, som blir givna "sanningar", men förblir abstraktioner. Vi kan inte tillgodogöra oss fraseologins journalistik. Den gör oss inte klokare – och det måste väl vara målet för den seriösa journalistiken. Den rådande journalistiken sviker därmed sitt uppdrag.
Med andra ord: Vi behöver mera journalistik, där bankernas chefsanalytiker är en del av rapporteringen.
HBL-ledaren hade naturligtvis rätt i att den rådande journalistiken är för ensidig. Den kunde också kallas den fåordiga journalistiken. Och den gäller inte bara det ekonomiska – eller enbart det journalistiska.
Det är till exempel inte nog att en ordförande för ett av våra största partier anser sig tillåten att per twitter kvittera våldsbejakande verbala inlägg med de i sammanhanget banala orden "Mångkulturalismen är en rikedom".
Det känns så bekant. Svenskan är "en rikedom" för politiker som i praktisk politik negligerar frasen. Motsägelsen möjliggörs av den lättjefulla journalistik som härrör ur ett ytligt och otydligt medialt ledarskap.
Ett exempel: Yle behöver inte skicka ut en frilansare till Aten när den tunga och nyttiga journalistiken kan skapas i Helsingfors. Det är feltänkt från början och skapar en händelseinriktad journalistik. Den bidrar med flås men med närapå noll nyttig information.
Vad är nyttig journalistik?
Den vi inte vet att vi efterfrågar innan vi hör den, läser den – och känner glädje över att få insikt i vad vi kanske inte visste att vi ville veta (tack, Kvanthopp-redaktionen).
Journalistik påverkar och är en del av vår politiska kultur. Det ska inte vara möjligt för våra ledande politiker att komma undan med enstaviga, till intet förpliktande fraser.
Budskapet ska inte vara att mångkulturalism är en rikedom, det måste handla om varför det är så. Den omtalade rikedomen blir då ett kvitto på en mottagen insikt.
Sannfinländare har full legitimitet i sin strävan att minska på invandringen i Finland (hur komiskt det än kan te sig i internationell jämförelse).
Det låter sig sägas att Olli Immonen & Co har fel, men det är inte nog. Det är statsministern, våra partiledare, våra ledande journalister, forskare, författare etc. som har bevisbördan, det är vi som ska kunna argumentera för den solidaritet som vi erkänner oss till i den globala gemenskapen.
Det är vår elit som ska kunna argumentera så att Sannfinländarnas duplicerade och importerade argument faller livlösa till ofruktbar mark.
Vi ska inte förvåna oss över nivån i de extrema utkanterna av Timo Soinis parti.
Men vi ska inte heller acceptera den flathet våra ledande politiker ställer upp i lägen som kräver kontinuerlig argumentering.
Ju oftare vårt etablissemang möter Sannfinländarnas enstavigheter med sina egna enstavigheter – multikulturalism är en rikedom – desto stummare blir vår politiska kultur. Allsköns Immonen fyller det tomrum som icke-argumenterande politiker skapar. Tomrummet finns där först. De flesta tomrum tenderar fyllas.
Har man politiska budskap man driver och tror på ska de leda debatten, vara det huvudbudskap som bankas in, ständigt och hela tiden, med argument som biter eftersom de kan förstås.
När det gäller mångkulturalism och invandring hyllar våra ledande politiker snarare läpparnas pinsamt tunna bekännelse än argumenteringens tyngd.
Den goda politiken har inte två kamrar – en där man formaliserar besluten, och en där man gör sitt bästa i att undvika det pågående samtal som är demokratins viktigaste element och grunden för ett gott samhällsklimat.
Immonens Facebook-inlägg var skrämmande. Men elitens icke-bemötande skrämmer mig på sikt mera. Inte för att de dröjer i sina reaktioner utan för att det över huvud taget handlar om pliktskyldiga reaktioner.
Om multikulturalismen är en rikedom ska insikten trummas ut och underbyggas, tydligt och upprepande. Pro-argumenten ska dominera scenen.
För många av våra partiledare sviker på den punkten. Därmed öppnar de för misstanken att de inte tror på sina egna ord. De få de uttalar.