Parti och person
När Paavo Väyrynen i våras gav sken av att han trodde på en ministerpost måste det betecknas som ett oslagbart finländskt rekord i personlig brist på realism. Personliga ambitioner är i och för sig politikens syre. När de sammanfaller med partiets intresse inträder inte sällan en lyckosam period för båda parter. Att optimera längden på den här tiden är svårt och – för personen – ibland smärtsamt.
Få politiker har lagt upp en så målmedveten och långsiktig strategi för sin framgång som Väyrynen, en gång kallad politikens underbarn. Urho Kekkonen såg möjligen i honom en minnesbild av sig själv som ung.
Paavo Väyrynen som aldrig blev statsminister och Juha Sipilä som blev det på ett oortodoxt sätt kommer från olika planeter. Men samma parti har behövt båda.
Centerpartiet hade i mitten av 1960-talet bytt namn från Agrarförbundet. Johannes Virolainen, en av efterkrigstidens stora politiker, drev frågan i en strävan att få partiet att framstå som ett parti för alla – till åtskillnad från det snävt agrara intresset.
Virolainens sorti från ordförandeposten påtvingades honom av partikongressen i Åbo 1980, där han omedelbart efter valet av Paavo Väyrynen höll sitt berömda "pulinat pois"-tal som en enig journalistkår ansåg hade räddat honom – om han hade hållit det före valet.
Virolainen hade sett Väyrynen förbereda sig. Den unge utmanaren hade nästan hela 70-talet lett partiets digra programarbete. Han hade blankat sina ideologiska sporrar, till partiets glädje och för sitt eget karriärbygge. Strävandena sammanföll.
Partiets självbild var nykter och ärlig. Centerpartiet befarade och insåg redan i slutet av 1970-talet att Samlingspartiets ökenvandring skulle ta slut.
Det kom en dag då man också i Centern insåg att Kekkonen inte var evig.
Man såg två sammanhängande mörka moln: Mauno Koivisto skulle bli president och SDP skulle få chansen att spela Centern och Samlingspartiet mot varandra i regeringsbildningar.
Centern letade efter motdrag, Man samlade partier som Liberala folkpartiet (i dag avsomnat) och SFP i vad man kallade Mittendelegationen.
Dess roll var att ge Centern en starkare röst i samtalen med SDP. När nöden var som störst en bit in på 1980-talet var man till och med beredd att definiera Kristliga förbundet (dagens KD) och vennamoiterna (Pekka Vennamos Finlands landsbygdsparti, FLP) som centerkrafter.
Paavo Väyrynen lanserade sig i ett relativt tidigt skede som partiets president(kandidat). För att stärka sin personliga plattform gick Väyrynen hösten 1986 som minister i Kalevi Sorsas regering (1983–1987) ut med en svidande offentlig kritik mot regeringens östhandelspolitik.
Han valde sitt motstånd fel. Sorsas regering var den nyvalde presidentens första. 1987 öppnade Koivisto för de blåröda (Saml + SDP) med hjälp av en Harri Holkeri som var så tjänstvillig att han lät presidenten manövrera ut partiets ordförande Ilkka Suominen och hans politiska alternativ: en borgerlig regering.
Koivistos främsta motiv var att mota Väyrynen.
Holkeri var inte den karriärplanerande typen. Han hörde fosterlandet kalla, och tog tjänst hos plikten. Han var i många avseenden Väyrynens motsats.
1993 mullvadsarbetade Väyrynen mot sittande statsministern och partikollegan Esko Aho. Det gemensamma intresset hade senast nu passerat bäst före.
Juha Sipilä är till alla delar Väyrynens motpol. Det var partiet som behövde Sipilä. Man krälade i valfinansieringssmutsen efter avslöjandena 2008 och 2009. De ivrigaste urbanpolitikerna räknade – äntligen! – ut Centern.
Centern hade för all del kommit igen också efter Esko Ahos borgerliga parentes (1991–1995) som lät Paavo Lipponen surfa in i en karriär utan like i modern tid.
Och Centern reste sig efter Mari Kiviniemi-parantesen av eunuckpolitik 2010–11.
Remarkabelt nog skedde den här vårens seger samtidigt som Sannfinländarna kom igen. Det fanns rum för två landsbygdspräglade rörelser.
Kanske för att den bilden är slarvigt tecknad. Sannfinländarna lockade unga röster överallt. Som en biprodukt förnedrade man SDP som hade satt sin tilltro till en fyrkantighet.
Det kan gå med Centern som under Väyrynens tid – men tvärtom: Sipilä blir den katalysator som förändrar partiet uttryckligen för att han inte behöver partiet.
Vad än regeringen Sipilä noteras för när samtidshistorien skrivs är det möjligt att han redan har gjort sin tyngsta insats – för sitt parti. Kanske också för partiväsendet?
Han personifierar något nytt, som kanske inte kan klassificeras som förnyelse. Han har värmt upp den gamla insikten att de flesta stora partier har varit nere i dalgångar och hittat upp igen.
Sipilä är för Centern vad Martti Ahtisaari var för SDP. Uppdrag: att ge andrum.
När SDP ersatte avgångne Eero Heinäluoma på partiordförandeposten gjorde man ett klassiskt rejs med många kandidater men få idéer. Jutta Urpilainen fick sedan dra ett tungt parti efter sig.
Antti Rinne har inte idétyngd nog att orka med den djärva förändringsresa Tony Blair gjorde med och för sitt parti; ett annat exempel på hur parti och person kan bära varandra.
Mången SDP:are går sannolikt och funderar på var man ska hitta sin sipilä.
Centern låtsades inte se Väyrynen när han förstorade bilden av sig själv efter valet senast.
SDP vill inte se att så länge all "förändring" ska välsignas eller genereras av Heinäluoma hittar man inte sin sipilä.
Centern visade sig vara pragmatisk när alternativen var få.
SDP ska tydligen backa ytterligare innan man blir lika nollställt ödmjuk.