Den innovativa ingenjören?
Mauno Koivisto fällde en gång kommentaren att en journalistisk kapacitet som existerar kommer till användning också då det inte finns anledning. Mitt minne uttrycker sig inte lika aforistiskt som den gode Koivisto, men andemeningen var denna. Koivisto avsåg naturligtvis den politiska journalistiken. Den gångna veckan illustrerar vad han menade.
Regeringsförhandlarna har i allt väsentligt satt locket på, men det har inte journalistiken.
Vi har fått en tjatigt upprepande rapportering om att stämningen fortfarande är god, att tidtabellerna håller och att det här är trion som levererar. Journalistik på politikens villkor.
Medierna har satsat på att en minutiös närvaro i Smolna kan ge avkastning.
Det kan förstås mot bakgrunden av att Juha Sipilä har getts skepnaden av en man som kan överraska.
Men att locket lades på när man tog sig an de tunga substansfrågorna bör inte överraska någon.
Det är legitimt att partier som förhandlar om en regering inte dagligen förser den mediala lägerbyn med köttbitar.
Att bilda regering är en delikat hantering i sig. I ett Finland som är ett av jumboländerna i Europa vad gäller ekonomisk tillväxt och framtidstro är det exceptionellt krävande.
Sipilä får därtill ta speciell hänsyn till att han i sin trekortshand de facto har en joker: Timo Soini.
Till detta kommer en påfallande ryckighet i de samlingspartistiska budskapen.
Partiets ordförande Alexander Stubb sa i valrörelsen att politiken är trasig. Termen är rena importen från svensk politisk debatt men det gör den inte mindre sann i sig.
Men vilken är den berättelse medierna förmedlar?
Svar: Politiken var trasig, men lyckligtvis vanns valet av en ingenjör.
Alltså ses Juha Sipiläs drag att satsa på tre och inte fyra-fem partier som ett ingenjörsmässigt grepp.
Den självklara förklaringen – att resterna av sexpacksregeringen så fatalt snubblade på den utdragna mållinjen – får inte rum i berättelsen eftersom verkligheten ibland är tristare än dikten.
När Sipilä utser arbetsgrupper och ger dem tidtabeller och rubriker blir också denna fullt normala process ett resultat av att den leds av en ingenjör.
I början av veckan skapade Sipilä en term – iterering (ett slags upprepning) – som till och med den språkligt extremt begåvade Stubb måste öva sig på under pågående presskonferens.
Centerledaren Juha Sipilä har blivit en Messias som inte bara ska reparera den trasiga politiken. Han ska vid sidan om styra in landet på ekonomisk tillväxt.
I Sipiläs släptåg rör sig lärjungarna Soini och Stubb, ivrigt upprepande hur annorlunda allt plötsligt är.
Stubb som gick med för att se till att de samlingspartistiska idéerna den här gången orkar ända fram till regeringsprogrammet uttrycker sig plötsligt lyriskt om hur ovidkommande den aspekten är.
– Vi är nu ett enda parti, regeringspartiet, sa Stubb i början av veckan.
Så gärna.
Det kan gagna Finland om vi har en enig regering. Men det kan vi inte veta någonting om innan vi har en ekonomisk vägkarta och den rullas ut tidigast nästa vecka.
I väntan på detta några reflexioner.
Regeringen in spe säger att de ekonomiska nedskärningarna blir beroende av i vilken mån man lyckas med strukturella reformer.
Det kan te sig orättvist mot den välmenande trion Sipilä, Soini och Stubb, men det måste sägas: Vårdreformen kan inte spikas i ett regeringsprogram.
Oppositionen måste tas med eftersom reformen – om den lyckas – kommer att vara en av de största på många decennier. Det gör också den negativa potentialen enorm.
Oppositionsledaren Sipilä utmärkte sig med en försonlig attityd till regeringen.
Det ger god grund att hoppas att Sipilä agerar analogt som statsminister.
Vårdreformen behöver – kräver – den attityden från statsministerns sida.
Men fortfarande gäller att reformen är en organisatorisk reform som vad gäller innehåll trevar i blindo som under den förra regeringen.
När förhandlarna flyttar ut ur Smolna blir idyllen kvar. Där ute väntar en ostrukturerad vårdmassa – vad än regeringstrion stannar för att skriva in i regeringsprogrammet.
Finland är fullt av så kallade best practices, goda exempel på hur man lokalt/regionalt har skapat bättre vård med samma organisatoriska form som grannarna.
Hur uppstår de goda exemplen? Genom att någon tar – tillåts ta – ansvar för att man gör saker och ting på ett annat sätt än det traditionella.
Finland diskuterar en persons – Sipiläs – ledarskap men är oförmöget att analysera varför det brister i generellt ledarskap där det har sin största betydelse, på vardagsnivån ute i arbetslivet. Den som fortfarande präglas av reservofficersutbildningen. Den är säkert bra för omständigheter som råder i militär kris. Den har mindre relevans för ett land som möter helt andra kriser.
Juha Sipiläs ledarskap ska förhoppningsvis bidra till att ge landet en ljusare framtid.
Som så kallad annorlunda politiker har han redan i detta skede gett ett löfte som skiljer honom från till exempel föregångaren Katainen.
Juha Sipilä säger att han förväntar sig resultat – av sig själv.
Drar han om fyra år slutsatsen att han har misslyckats stiger han åt sidan.
Det är ett nytt drag i finländsk politik. Föregångaren Katainen bestämde sig mitt i loppet för ett europeiskt toppuppdrag. Den som ser det som en belöningstjänst utgår från att det fanns något att belöna.