Näsroten som startbana
Europeiska extremister så långt ut på höger- och vänsterkanterna man kan komma samlades nyligen till ett så kallat internationellt konservativt forum i S:t Petersburg. Det säger något om valören på den närvarande extremismen att Marine Le Pens nationella front inte ville visa sig på samma arena. Österrikiska FPÖ, brittiska Ukip och ungerska Jobbik valde likaså att inte delta. Samtliga viftar annars gärna med Rysslandskortet numera.
DN:s Michael Winiarski rapporterar att Nick Griffin, tidigare ledare för British National Party (BNP), yttrade bland annat detta i S:t Petersburg:
"Rom har försvunnit, och det är oundvikligt att västra Europa kommer att antingen bli ett islamiskt kalifat eller att det utbryter ett fruktansvärt inbördeskrig, eller kanske både och. Det gör det absolut omöjligt för kristendomen att överleva utan att ett Tredje Rom reser sig: Moskva!"
Normalt är det en svada vi inte reagerar på.
Alltför länge beskrevs Hitler i ett efterperspektiv som en galenpanna, men han kom åt att dupera en nation - och (för) stora delar av övriga Europa. Vi vet i dag att Versaillesfreden 1919 var hans hävstång vid sidan av antikommunismen, liksom vi vet att Sovjetunionens upplösning och en förvirrad Jeltsin störtade Ryssland i en förnedring vi inte såg när vi kunde ha haft nytta av att göra det.Samma stolta väst vars frontnation står för ett ovärdigt (människo)rättshaveri i Guantanamo hade inte analytisk förmåga nog att se förändringarna i öst.
USA är naturligtvis inte "skyldigt" till att utvecklingen i Ryssland kom av sig innan den fick en av väst önskad riktning.
Putin är inte en galenpanna. Han är KGB-fostrad och väljer sina politiska metoder utifrån den sfärens cynism. Den saknar de gränser som snävar in vår egen fantasi.
Så länge nynazister och annat patetiskt pack är nyttiga för Putin stör det inte honom att man den 9 maj firar segern mot fascisterna, applåderad av - fascister.
På Putins hemmaplan är det ingen som har genomslag nog att rubba detta inkonsekventa alliansbygge.
Men det är inte Putin som har skapat extremisterna i väst.
Dem har vi själva fostrat och gett politiskt utrymme.
Nyligen klockades franska Nationella fronten för en fjärdedel av alla avgivna röster.
Den politiska mannekängen Nicolas Sarkozy kvitterar extremhögerns valframgång med löftet att det varken blir en lokal eller nationell överenskommelse med ledarna för Nationella fronten.
Sveriges SD blev tredje största parti för att den svenska politiska eliten använder samma näsrot som startbana för den politiska analysen.
Mot ungerska högerns naket nationalistiska revanschism står en svag Europeisk union. Snart sagt varje EU-land har en extremrörelse vars politiska kraft vi underskattar för att den står oss främmande.
Samtidigt i våra europeiska huvudstäder: EU driver på en urban (värde)liberalism som väller fram som en organisk del av de välmåendes framtidsbild. För dessa kretsar är sexuella rättigheter och kulturell mångfald så internaliserade att man inte hör högmodet i det egna tonfallet.
Ett exempel som kan te sig sökt men som pekar på fartblindheten: när KD:s partiledare Päivi Räsänen nyligen talade för fortsatta familjeinterna beslut om vem som stannar hemma med barnen uttryckte en finlandssvensk journalist (vill jag minnas) på Facebook: Vill hon föra oss tillbaka till 50-talet?
Frånsett den historiska missen illustrerar inlägget en distans som växer med avståndet till oliktänkande (som neutralt begrepp) och i Facebookbubblan med sin inbyggda frånvaro av intellektuellt motstånd.
Europas framtid i skuggan av Putin avgörs inte av EU som kollektiv.
Det är fortfarande nationella politiker som har ansvaret - också för den politiska renhållningen på extremkanterna.
Det finns inga definitiva svar på hur EU ska hantera sina framväxande extremrörelser.
Vi har de integrationsbejakande makthavarna som inte förmår eller vill avancera i avgörande moralfrågor som skatteparadisen. Vi har extremrörelser som bjuder på retorik som går hem i läger som inte längre hoppas på insatser av etablissemanget.
Extremgrupperna utnyttjas av Putin och vice versa för att de har samma mål: att detronisera EU.
De är antisemiter och antimuslimer som när drömmar om att den rena nationella parentesen kan bli ett idealtillstånd igen.
En ekonomisk uppgång - om den kommer - röjer inte undan extremister. De representerar väljarkategorier som aldrig lär sig EU-etablissemangets undanglidande språk.
Liksom 90-talskrisen i Finland lämnade efter sig grupper som aldrig fick en ny chans, har centrifugalkrafterna i EU-länderna format väljargrupper som är onåbara för det gängse politiska språket.
När vi beskyller USA för att man där inte såg den ryska förnedringen växa fram pekar vi med resten av handen mot våra egna etablissemang som är blinda inför våra extremister.
Vi tycker inte om deras budskap och det ska vi inte göra. Men vi måste försöka förstå var något har gått fel.
De politiska extremrörelserna är avskyvärda i sin människosyn, men det är vår politiska miljö som har fött dem. Vi måste dra någon slutsats av detta.
Den första är att vi lär oss se signaler innan de får dimensioner som ökar vårt övermod och vår arrogans. Det är vi som måste vara klokare.
Putin har miljoner att gödsla Europas extremrörelser med.
I EU måste vi börja ha svar på frågor som hur länge man förnekar existensen av rörelser som har upp till var fjärde väljares röst - och hur vi i så fall omdefinierar termen folkvälde.