Våldet i Bron är vedervärdigt
Vem månne möter mera och värre våld i sitt yrkesliv – en CIA-agent som opererar på fältet, med uppdrag att bekämpa jihadistisk terrorism, eller en poliskommissarie i Malmö?
Vem månne möter mera och värre våld i sitt yrkesliv – en CIA-agent som opererar på fältet, med uppdrag att bekämpa jihadistisk terrorism, eller en poliskommissarie i Malmö? Jag skulle tippa att de flesta av oss är eniga om att verkligheten är betydligt hårdare för CIA-agenterna. Med tv-fiktionen är det annorlunda.
Den tredje omgången av Bron, som tog slut på söndag kväll, visades parallellt med femte säsongen av Homeland i svensk television och jag följde med dem båda. Konstigt nog var det excesserna i våld i Bron som väckte avsmak – ett eller fler utstuderade mord per avsnitt är en sak, frosseriet i de mest makabra sätt att ta livet av folk på en helt annan. Avsågade hjässor, urgröpta ögon, utkarvade hjärtan och amputerade armar – det verkar inte finnas någon hejd på manusförfattaren Hans Rosenfeldts morbida fantasi.
Och när en höggravid kvinna fjättrades i en tortyrstol fick jag nog. Jag kommer aldrig att glömma den scenen och jag kommer inte att förlåta Rosenfeldt att han tog till en så billig och äcklig cliffhanger.
Intressantast i Bron denna säsong var Saga Noréns komplicerade relation till sin mamma och Henrik Sabroes försvunna familj. Men de spåren blev biprodukter i en makaber masslakt.
Behållningen med Bron är alltså inte manuset, utan de fina rollprestationerna, främst bland dem förstås Sofia Helin som den udda Saga Norén. Men också Thure Lindhardt i rollen som Sagas danske kollega Henrik Sabroe, Nicolas Bro som konsthandlaren Freddie Holst och Maria Kulle som den bestämda polischefen Linn Björkman är trovärdiga och lätta att gilla.
På tal om Saga har det varit fascinerande att följa hennes utveckling mot en allt mer sårbar polis, tyngd av jobbet och orättvis klappjakt. I takt med att pressen på henne ökade blev blicken allt vildare och håret mer ovårdat. Man kunde nästan känna lukten av otvättade kläder och jag kom på mig själv att undra över om skinnbyxorna klistrat sig fast på henne på grund av smuts och hudavlagringar.
Carrie Mathison (Claire Danes) i Homeland är också en ovanlig kvinna – stirrig, bipolär och lika skicklig som Saga Norén. Också hon möter mycket våld i vardagen men av det mera "normala" slaget, skottlossning utan avskyvärda effekter. Finessen med Homeland är dels att serien lyckas vara aktuell (läget i Syrien avhandlas i den nya omgången), dels det stenhårda dubbelspel agenterna för med varandra. Vem kan Carrie egentligen lita på? Och i vilket läger befinner sig hennes förre mentor, den lojale Saul Berenson (Mandy Patinkin).
Spekulationerna om en fjärde säsong av Bron har redan tagit fart. Sofia Helin kommenterar en eventuell medverkan med enstaviga svar i bästa Saga Norén-stil. Jag skulle föreslå att den som i så fall ska skriva manus tittar noga igenom första omgången av Bron – få nordiska tv-serier har varit lika raffinerade men sedan bar det utför.