Mediefenomenet lucia

Den första studerar lagböcker hela dagarna för hon tänker arbeta med mänskliga rättigheter. Nästa person berättar att hon ligger i stenhård gymnastikträning men blir som gladast när hennes juniorer lyckas. Mitt tredje intervjuobjekt spelar skivor på nattklubbar och har uppträtt på Finlands största festival. Alla frivilligjobbar för välgörenhet.

Via journalistyrket möter jag ganska ofta den här speciella sortens viljekraftiga kvinnor. Det spelar ingen roll om de är författare, affärskvinnor eller som nu, luciakandidater. När ögonen lyser vet man genast vem man har att göra med.

Men när det gäller luciakandidaterna mattas glansen av så fort den första artikeln publiceras. De sedvanliga kommentarerna på nätet är som alltid prydligt uppdelade i två läger.

I det ena lägret kritiseras kvinnorna för hur de ser ut: vem är snygg och vem är inte snygg?

I det andra lägret kritiseras de för hur de ser ut (!): för likadana, för "typiska" lucior.

Luciatexterna tycks alltid trilla rätt in i en kontext som verkar omöjlig att bryta sig ur – det blir alltid, alltid en diskussion om hur kandidaterna borde vara eller inte vara. Snäll är inte bra, för "alternativ" är inte heller bra. Ett skol­exempel på dubbel bestraffning.

Kritiken av den snäva lucianormen är viktig i sig. Jag har vänner som avskyr luciatraditionen sedan det redan på deras dagis stod det klart att bara de söta och blondlockiga kunde blir lucia. Alla andra lärde sig snabbt att de inte besatt ens de grundläggande egenskaperna för att sprida ljus och glädje. Så är det givetvis inte, men mellan raderna lyser lucianormen stark hur många brunhåriga luciakandiater som än ställer upp i luciavalet.

Det har gjorts många försök att mjuka upp den benhårda lucianormen. Både Folkhälsan och allmänheten ropar varje år efter luciakandidater med mörk hy, med funktionsnedsättning, med kort hår. Men blir det en storm av "alternativa" som anmäler sig? Nja. De som vill manifestera en alternativ lucianorm gör det på tryggt avstånd från de officiella sammanhangen. Och varför skulle man inte det? Ingen vill väl definieras av annorlundaskap precis som ingen vill känna sig som en kvotkvinna.

Ett försök gjorde i Sverige när man bara visade kandidaternas sjungande munnar i luciavalet. Men tilltaget möttes av ramaskri. Ett annat normbrytande försök gjordes i Malmö­ där man öppnade luciavalet för män år 2013. Den positiva responsen var massiv, men i slutändan blev valet ett fiasko då bara en man anmälde sig. Han drog dessutom snabbt tillbaka sin anmälan när han insåg att han stod ensam.

Lucia klämmer åt en känslig nerv i diskussionen om kvinno­bilder. Varför det blir så kan man bara gissa, men min egen gissning är att det beror på att vi de facto har att göra med ett renodlat mediefenomen.

Luciatraditionen blev riktigt populär först på 1920-talet när Stockholms Dagblad ordnade det första "luciavalet". Därifrån spred sig idén överallt, uttryckligen som ett val där man kan rösta. Med den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att lucia blev som hon blev. Kanske speglade hon mest av allt samtidens härskande mediebild av perfekta kvinnor?

För lucia är ju egentligen något helt annat. Traditionen kommer inte bara från det sicilianska helgonet utan också från folkligare traditioner. Fram till 1753 följde man den julianska kalendern enligt vilken den 13 december var årets mörkaste dag. Den natten var det fart i andevärlden och det gällde att se upp för demoner och troll. För säkerhets skull höll man sig vaken hela natten och allra helst klädde man ut någon till jesusbarn (ljus i håret symboliserade en gloria) och delade ut mat åt grannar och vänner så de inte skulle somna.

Jag har svårt att tänka mig att detta "jesusbarn" var en spegel av sin tids kvinnoideal och utan mediernas inblandning hade luciatraditionen kanske sett helt annorlunda ut idag. Men det är bra att påminnas om vad lucia är i grunden, och vad luciakandidaterna står för.

Det här är en grupp kvinnor som tillsammans beräknas samla in över 100 000 euro för att hjälpa utsatta barnfamiljer, utan att få en cent betalt för sitt arbete. Jag önskar att just sådana kvinnors insatser skulle få mycket mera utrymme i medierna – utan att en själ bryr sig om hur de ser ut.