Näthat och tv
Offentligheten är en blåsig plats och den som känner dess vind i sitt ansikte vet att den kan bita rätt illa. Det är som det ska. Demokratin förutsätter kritisk debatt och att den kan svida ibland är ett rimligt pris.
De giftiga pustarna av hat, hån och hotelser är en annan sak. Det finns både sådant som faller utanför lagens råmärken och sådant som är juridiskt acceptabelt men förekommer i en sådan kontext eller volym att det blir ett demokratiskt problem.
Senast var det den svenska journalisten Alexandra Pascalidou som berättade att hon inte längre står ut med skitstormen och därför ger upp sitt jobb på Sveriges Radios Ring P1 (hon ändrade sig senare).
Näthat ska naturligtvis fördömas. Men det pockar också på förklaringar.
Av de som kastats fram handlar rätt många om den teknologiska utvecklingens baksidor – som nätets anonymitet, eller möjligheten snabbt slänga i väg ett mejl då man ilsknar till.
Men anonymiteten och snabbeten är i sig inga fullt tillfredsställande förklaringar. Också på det icke-anonyma Facebook kan man hitta djupt problematiska diskussioner. Och det finns många tecken på att en hel del av näthatet är kalkylerat och satt i system.
Men är det ens självklart att näthatet är en baksida av just den teknologiska utvecklingen? Att digitaliseringen förändrat offentligheten i grunden är uppenbart, men den behöver inte vara den drivande faktorn bakom precis allt. I dag är det till exempel lätt att glömma vilken revolution som ägde rum inom tv-mediet i slutet av 1990-talet, helt oberoende av webben.
Jag tänker på dokusåpans och reality-tv:ns födelse, som de facto innebar ett populärkulturellt skifte av enorma proportioner. Enligt den årliga rapporten Finländskt tv-utbud utgör reality-tv numera den största enskilda programkategorin, med en fjärdedel av sändningstiden. Genom åren har koncepten och undergenrerna blivit otaliga. Vissa program är rätt odramatiska medan andra spelat på våra mest primitiva instinkter. (Ett aktuellt typexempel i retrokategorin är Temptation Island, vars nypremiär recenserades av Malin Slotte i HBL 4.3. Här kommer kärlekspar till en paradisö där deras trohet prövas av snygga singlar som rekryteras för att splittra dem).
Det revolutionerande med dokusåporna var att de etablerade en ny typ av aktörer i offentligheten: människor som är kända utan någon annan anledning än att de är kända.
Medan allmänheten tidigare alltid kunnat förhålla sig till en offentlig persons idrottsliga eller artistiska talang, till hennes politiska åsikter, till hennes expertis eller journalistiska integritet, fanns plötsligt aktörer som man enbart kunde relatera till genom deras person(lighet). Eller rättare sagt: till gestaltningen av en person, i bakgrunden styrd av en producent som ofta haft ett intresse av att framhäva privata brister och tillkortakommanden.
I förlängningen – och genom reality-tv:ns symbiotiska dynamik med kvällspressen – uppstod en samtalskultur där det i betydligt högre grad än förr blev möjligt att bedöma, kritisera och också förakta människor som människor. Detta var, tror jag, reality-tv:ns bidrag till 2000-talets samtalskultur och gammelmediernas sätt att kratta hatets manege.