Hjälper det att vi visar det på tv?
Pia Ingström fastnar för förlossningar på tv och ställer sig frågan: varför är de så populära? Varför vill mammor föda i tv?
Förlossningar är bra tv, det tycker både jag och produktionsbolagen. Stoffet är dramatiskt och informationsrikt och oftast slutar det i inhemsk tappning bra, tack vare den suveräna barn- och mödravård som den unga nationen Finland under knappt 100 år av självständighet hunnit utveckla. Att trenden nu har vänt och avvecklingen har börjat märks ännu inte. Tids nog får vi se rekonstruktioner (med skakiga dokumentärinslag filmade med mobilkameror) av katastrofala förlossningar vid vägrenen. Men ännu är vi inte riktigt där.
Just nu kan tv-tittaren få sitt lystmäte av välordnat barnafödande. Yle har Tonårsmammor, MTV3 har Olika mammor (Erilaiset äidit) och Nelonen har skruvat till det med Annorlunda mammor (Toisenlaiset äidit).
Jag fastnar lätt för de här programmen när jag kanalbläddrar, och följer dem med skuldblandat intresse. Den självklara höjdpunkten, framfödandet av en frisk baby, ger något slags skuggkick av oxytocin för att jag själv varit med om det två gånger. Det finns också något rent och tillfredsställande hårt regisserat över det hela – den födande är delaktig i något utöver sig själv och för åskådaren nästan opersonlig, ingen särskild eller var och en av oss som fött.
Men när babyn väl är där – om det är en flicka kallas hon numera alltid ”prinsessa” – måste jag föreställa mig hur hen ska klara sig i livet, och i vissa fall kan jag inte låta bli att känna oro.
Särskilt Annorlunda mammor bjuder på lite mera risiga öden – strulig pappa, ingen pappa, två pappakandidater, sjukdomar, konflikter med släkten – än de två andra. Några av tonårsmammorna för sin del väntar redan sitt andra barn. Detta och mycket annat kan man fundera på, men formatet är uppenbart billigt och bygger naturligtvis helt på vad de medverkande själva vill och förmår berätta och problematisera.
Men varför vill de? En lite narcissistisk föreställning om att precis allt man gör förtjänar maximal uppmärksamhet och offentlig beundran spelar säkert in för en del. Andra kanske exponerar sig i hopp om att helt enkelt få hjälp i en situation som känns skrämmande. Eller så fungerar tv-medverkan som ett kaxigt sätt att bita huvudet av skammen och känna att man hjälper någon annan genom att dela med sig av sitt ofullkomliga liv och dess svårigheter.
För de narcissistiska och de kaxiga kan programmet tjäna sitt syfte. Många av de medverkande är vettiga människor med intressanta livshistorier och hyfsade framtidsutsikter.
Men i några av programmen får jag en känsla av fara – av dålig livskontroll, avbruten skolgång, destruktiva relationer, hot om arbetslöshet och fattigdom. De här mammorna borde kanske få hjälp på riktigt, av ett samhälle som vill ta vara på varenda liten prinsessa och prins som föds, från första skriket till sista sucken, i sorg och glädje. Omvärlden borde se dem och besinna deras behov och rättigheter också när ingen filmar dem.