Det mediala ståndssamhället
Adel, präster, borgare, bönder. Erbjuder det gamla ståndssamhället en lämplig metafor för att förstå vårt samtida mediesamhälle? Det är inte omöjligt.
Vi journalister kan i så fall jämföras med ståndssamhällets prästerskap. Som präster har vi en viss makt, en predikstol och en församling. Den kan ligga i någon helt obetydlig håla eller vara ett biskopssäte i en storstad, men oberoende av inflytandets storlek upprätthålls positionen av en institution. Skulle man bli bannlyst försvinner också merparten av det inflytande man haft.
Den som tillhör adeln har privilegier som är mer vidsträckta. En twittrande statsminister är intressant också den dag någon skurk raderar hans twitterkonto: han är en opinionsbildare också i andra roller än kommunikatörens. Politiker, företagsledare, vissa kulturpersonligheter och andra opinionsbildare tillhör adeln om de kan räkna med hörbarhet oberoende av vilket medium de för tillfället pratar genom.
Mediesamhällets borgare utgörs av alla som genom debattsidor, bloggar och sociala medier har tillgång till offentligheten, utan att ändå ha någon egentligen institutionell uppbackning eller någon särskild makt utöver den egna kommunikationsförmågan. Borgarnas privilegier – de inbegriper bland annat kontaktnät, språklig förmåga och kunskaper om teknologin – ter sig lite undflyende men är inte irrelevanta. I praktiken är borgarståndet också urbant, vilket i den uppkopplade samtiden inte behöver förstås geografiskt utan snarare kan ses som en sorts närhet till vissa sociala sammanhang.
Bondeståndet står längst ner i hierarkin, och skulle kunna beskrivas som de som inte har tillgång till kanalerna för medialt deltagande, som saknar det språk som behövs för att tas på allvar eller som självmant valt en position utanför den nya offentligheten. (Det finns massvis med intelligenta människor inte har en profil på Facebook.)
Om vi med ståndssamhället som metafor vill förstå den omvälvning medierna genomlever i dag påminner den mest om 1500-talets reformation som reducerade kyrkans makt. Reformationen möjliggjordes precis som vår mediala revolution genom teknologiska innovationer – då genom boktryckarkonsten, nu genom internet. Och precis som Luther har delar av mediesamhällets prästerskap själv spelat en roll för att sätta fart på utvecklingen.
Reformationen förändrade kyrkan, också den katolska. Till det hoppfulla, sett ur en nutida journalists ögon, hör att den inte innebar någon omedelbar undergång, varken för kyrkan eller för religionen som sådan. Samtidigt gäller det att inse att då reformationen inspirerar till stora ord om journalistikens eller trons pånyttfödelse, så har den också en del högst världsliga konsekvenser som varit nog så betydelsefulla. Precis som på 1500-talet utnyttjar mediesamhällets adel och borgare en historisk möjlighet att lägga beslag på många av prästerskapets ekonomiska privilegier.
Vad bönderna beträffar är de andra stånden ganska ointresserade av deras åsikt.