Vad är klenoden värd?
Moster Ellen hade tänkt åka på Titanics ödesdigra jungfruresa våren 1912. Av någon anledning ändrade hon sig och väninnan hon skulle färdas med fick resa ensam.
Väninnan hörde till de drygt 700 som överlevde världens mest berömda och mytiska fartygsolycka. Väl hemma i Sverige igen förärade hon moster Ellen en tygväska.
Denna glatt mönstrade väska kunde vi häromveckan se i programmet Antikrundan. Moster Ellens systerson hade tagit med sig väskan i hopp om att den skulle vara värd en smärre förmögenhet men tji fick han. Antikrundans experter förklarade att väskan mycket väl kunde vara en dyrgrip som skulle få alla världens Titanicsamlare på benen och inbringa hur mycket pengar som helst på en auktion.
Problemet var bara att historien om moster Ellen, väninnan och Titanic måste verifieras. Det duger inte att påstå att en väska varit på Titanic.
Den stackars systersonen tappade nästan hakan. Besvikelsen lyste ur ögonen på honom tills han gaskade upp sig och meddelade att han nu skulle gå igenom alla moster Ellens brev som fanns lagrade på vinden. Fortsättning följer kanske.
Historier som denna gör att jag älskar Antikrundan. När Anne Lundberg och hennes konstexperter reser kors och tvärs över Sverige får man alltid någon rolig historia till livs.
Som bäst är Antikrundan folkbildning av det mest underhållande slag. Som sämst triggar programmet girigheten – hur rik kan jag bli på mitt loppisfynd?
Det ständiga ältandet om vad något är värt är ett problem. Vi beundrar oändliga rader av vackra allmogeskåp, målningar av lokala konstnärer, silver och så en och annan udda klenod i form av en potta eller så, och belönas med en sakkunnig redogörelse. Men så tittar experten pillemariskt på den hoppfulla ägaren och yttrar de magiska orden ”Och vad kan nu detta vara värt?”
De flesta ägare nöjer sig med en blygsam anspråkslöshet och hummar förläget. Andra gör sig beredda på ett lyckligt utrop vid beskedet att föremålet är värt tio gånger mera än man själv betalade när det ropades in på auktion.
Det här är rätt så tråkig tv, och enformigt dessutom.
Riktigt kul blir det först när någon självsäker snobb varit hundra på att hen besitter en enorm förmögenhet i form av en ovärderlig konstskatt. Moster Ellens systerson hörde till de sympatiska ”förlorarna” och jag har sett några andra som med gott humör sett sina förhoppningar grusas. Dem är det lätt att sympatisera med. Men den Fina Damen som knappt kunde tro sina öron väckte tyvärr bara skadeglädje.
Sensationella fynd tillhör undantagen. Kofferten av märket Goyard var både ett fynd och en raritet som väckte mitt ha-begär. Den ägarinnan visste för övrigt mycket väl vilken dyrgrip hon hade kommit över.