Wilhelm Kvist: Från Mozart till Madonna
I dag på trettondagen satsar Yle Teema stort på musiken. Och nej, jag har inte tittat på allt men nog skummat igenom innehållet.
Till de bästa bitarna hör dokumentären om Quartet lab, där en arbetsgrupp med regissören Elina Heiskanen i spetsen i en veckas tid följde med övningarna med Pekka Kuusistos, Patricia Kopatchinskajas, Lilli Maijalas och Peter Wispelweys relativt nya stråkkvartett inför en konsert på Helsingfors festspel i somras. Både processen och konserten dokumenterades och resultatet är snyggt och fascinerande.
När det gäller det övriga utbudet ryms allt möjligt på agendan: en Broadway-musikal, ett festligt porträtt på den engelska koreografen Matthew Bourne, samiska musikern Mari Boines konsert med Norska radions symfoniorkester, Värttinäs 30-årsjubileumskonsert och så vidare.
Suomifilmen Stockflötarna med Kimmo Hakolas nyskrivna, maffiga musik som RSO framförde i höst, är rolig att titta på. Roande är det också att se och höra en lite yngre Sakari Oramo förklara för Osmo Tapio Räihälä varför det är en händelse att RSO spelar Bernd Alois Zimmermanns Photoptosis 2008.
Allt väl hittills, får man väl säga.
Däremot undrar jag vad vi ska göra med axplocken från Flowfestivalen 2013. Det känns så konstigt att på en timme presentera ett sammelsurium av de bästa bitarna från en festival som räckt ett helt veckoslut. Det flesta band får tre minuter var, Ebo Taylor får tio och Nick Cave femton. Programmet skulle vägas upp av fler, längre och djupare intervjuer, men det blir mest ytskrap när man ställer tre frågor i vimlet och snacket handlar om scenens utsmyckning. Än värre är det förstås att intervjua diverse festivalbesökare om varför just det kommit till Flow.
I mitt stilla sinne undrar jag också hur det kom sig att Madonnas konsert från Miami i höstas skulle komma att avsluta den här dagen. 25 dansare och cirkusartister är förstås fina att titta på, och då spelar det tydligen ingen roll om musiken inte håller.
Naturligtvis finns det en tid för Madonna, men ibland verkar det ligga något slags automatik bakom det att Madonnas förehavanden ska uppmärksammas. I bakgrunden spökar ett medialt cirkelresonemang: Madonna är stor därför att Madonna är stor. Alltså är Madonna stor.
Då spelar det ingen roll hur pubertal, avklädd, religionsraljerande, våldsförhärligande eller annars bara intetsägande showen är.
Nu har jag redan orkat med de första sjutton minuterna och snart kommer jag att knäppa av. Vem kommer att titta till slut?
Skribenten är musikredaktör.