Pia Ingström: Lusschampo och likör
Pia Ingström efterlyser den älskliga kvinnliga motsvarigheten till Ville Haapasalo. En kvinna som man kunde tillåta att vara på sniskan eller bakfull, och som skulle vara både tryggt folklig och samtidigt världsvan och sublim.
Varje måndag klockan 21 sätter jag mig framför tv och känner mig nischad. Kanalen är Liv, serien Good Wife, med Joanna Margulies som juristen Alicia Florrick. Jag gillar henne, och Christine Baranski som spelar Alicias kollega Diane Lockhart, för att de ser ut som kvinnor ungefär i min ålder trots att de naturligtvis är mycket mera välvårdade än jag.
Men jag inser att serien skall appellera också till yngre kvinnor, på grund av den återkommande reklamen för lusschampo. Kvinnor i klimakteriet har inte barn som är så unga att deras löss skulle angå mamma, det hör dagis- och lågstadievärlden till.
Annat som vi Margulies-fans förväntas gilla är likör, choklad och glass. Jag vet inte hur reklambyråer arbetar – bygger det här bara på tittarstatistik eller finns där en komponent av fri spekulation också? ”Föreställ dig att hon just har lagt ungarna för att få en stund framför tv:n. När hon plockar upp en skolväska från tamburgolvet ramlar det ut en lapp där det står: Tyvärr har vi upptäckt löss i klass 3 B. Vi uppmanar därför alla föräldrar att ... Och det första vi erbjuder henne är en lösning på just det problemet!”
Jag tycker varken om glass eller likör. Lusfaran, för min del redan överstånden emedan sönerna är myndiga, men levande i minnet, är alltså den sköra tråd som knyter mig till det där nätverket av sakliga ansvarstagande kvinnor som unnar sig en slapp tv-stund måndagen till ära. Och så är jag periodare i fråga om chokladen. Perioderna har att göra med stresshormon- och melatoninbalans, gissar jag, och påverkas inte av reklam.
Zapp till något helt annat. Kan man tänka sig en kvinnlig motsvarighet till Ville Haapasalo, undrade en Facebook-bekant häromveckan. Det var efter att Helsingin Sanomats månadsbilaga haft ett kärleksfullt idolporträtt på den lufsiga, lurviga och bakfulla Haapasalo – finnen som gjort skådespelarkarriär inom rysk film och som tv-publiken i Finland känner som jovial ciceron i gudsförgätna ryska hålor i många trevliga resereportage.
Men hur skulle en kvinnlig Haapasalo se ut? En lunsig tant med flottigt hår instuvat i en yllemössa och ögonen röda efter föregående kvälls samkväm med ortsbor i bushen. Bedagad kulturtant med champagneglas i handen på upptäcktsfärd i Europas risigaste förstäder. Chokladberoende mommo kastar loss på Wladimir Kaminers Russendisko i Berlin. Benzodiazepinklibbigt zen-upphöjd programvärdinna med lusschampo och likörflaska i handväskan guidar i Istanbuls transvestitkvarter ...
Allt hemskt och pinsamt har vi ju redan sett, från Big Brother-sjaskigt till Hollywoodfruar. Det är inte det jag är ute efter. Jag efterlyser den älskliga kvinnliga motsvarigheten till Haapasalo. En kvinna som man kunde tillåta att vara på sniskan eller bakfull, och som skulle vara både tryggt folklig och samtidigt världsvan och sublim, rolig men inte löjlig eller grotesk.
Finns hon – och vad i all världen skulle man sälja med hjälp av henne?