Det är svårt att diskutera våldtäkter och andra sexualbrott på ett sansat och sakligt sätt. Ännu svårare är det när det sker inom ramen för en polariserad och infekterad flyktingdebatt.
Våldtäkter är förfärliga våldsbrott som leder till många olika slags skador för dem som utsätts. Det finns inga förmildrande omständigheter, och brott av den här typen ska bekämpas med hård hand och hög prioritet. I Finland har våld, både sexuellt och annat våld, mot kvinnor inte fått den uppmärksamhet som problemet skulle kräva. Ansvaret ligger särskilt hos beslutsfattare och opinionsbildare av olika slag.

De senaste dagarna har polisens statistik över anmälda sexualbrott, särskilt med utländska förövare, varit aktuell. I fredags offentliggjorde polisen statistiken för i fjol. Misstänkta våldtäktsfall där den utpekade förövaren är utländsk har enligt den statistiken ökat från 180 fall år 2014 till 217 fall i fjol. Det är en ökning med en femtedel.
Problemet med statistik är att den inte är särskilt lätt att förstå. Tal och siffror är absoluta men döljer ändå en hel del.
För polisstatistikens del är det första man ska vara observant på att det handlar om anmälningar, inte om konstaterade brott. Anmälan är ju bara startskottet för en utredning och förundersökning som följs av åtalsprövning och vid behov en rättegång. Först sedan står det klart vem den skyldiga är.

Problemet med sexualbrott är att så få av brotten anmäls. Ungefär tusen våldtäkter polisanmäls årligen i Finland. Man räknar med att 60 till 90 procent av alla våldtäkter aldrig anmäls.
Det är dokumenterat att tröskeln att anmäla så kallade buskvåldtäkter är lägst. Då talar vi om en okänd, överfallande förövare. Det är inte särskilt svårt att föreställa sig att tröskeln för att anmäla en bekant eller sin egen man eller pojkvän är otroligt mycket högre.
Då det gäller brott och förövarens etnicitet står vi också inför en mycket komplicerad situation.
Om anmälda och dömda brott klassificeras enligt förövarens etniska bakgrund sticker vissa etniska grupper ut. För vissa brott minskar skillnaderna markant om man beaktar också andra bakgrundsfaktorer i förövarens livssituation. Det gäller kön och ålder. Unga män begår mera brott än andra oberoende av etnicitet. Men framför allt gäller det utbildning och sysselsättning. Låg utbildning och arbetslöshet är viktiga bakgrundsfaktorer. Brottsstatistiken går i själva verket hand i hand med arbetslöshetsstatistiken.
Beaktar man de här bakgrundsfaktorerna blir skillnaderna mindre mellan majoritetsbefolkningen och olika invandrargrupper. Helt försvinner skillnaderna ändå inte och det gäller särskilt våldsbrott.

Men invandrarna är ingen enhetlig grupp. I själva verket är skillnaderna i brottslighet mellan olika invandrargrupper större än skillnaden till majoritetsbefolkningen. Invandrare lider också större risk att bli offer för brott än infödda finländare.
Etnicitet är alltså ingen bra förklaringsmodell när det gäller brott. Problemet i den offentliga debatten är att nyanserna inte tränger fram. Alla brott, men särskilt sexualbrott, upprör av förståeliga skäl och det finns ett behov att genast peka ut den eller de skyldiga. Brott som invandrare eller asylsökande misstänks för används sorglöst i debatten, både som ett bevis på att invandring leder till ökad brottslighet och som ett argument för att gränserna borde stängas.

Det är bra att svänga lite på begreppet etnicitet, eller kultur, som också används i debatten.
När finländare emigrerade till Sverige för att få jobb och ett bättre liv exploderade statistiken över våldsbrott och prostitution. Fram till 90-talet var finländarna överrepresenterade i de svenska fängelserna då det gällde långa straff som utmäts för grova våldsbrott. Nu har det skett en utjämning, men fortfarande är det många med finländsk bakgrund som döms för grova våldsbrott. Borde Sverige skydda sig genom att portförbjuda oss?
Förhoppningsvis leder debatten om sexualbrott i Finland till att också det högst inhemska problemet får uppmärksamhet. Kvinnor som har våldtagits, antastats eller trakasserats stiger fram till exempel på Twitter och berättar om sina erfarenheter. Det visar på problemets omfattning.