Ferd'nand med sin ovala hatt är populär bland tidningarnas serier. Från 1937 har serien i årtionden varit någonting att identifiera sig med för dem som ansåg att ett trivsamt familjemönster uppstod då och att det fortfarande duger bra i dag.

Långt innan sextio- och sjuttiotalets kvinnokamp hade paret Ferd'nand sina uppgörelser kring kvinno- och mansrollen. I dag känns det brutalt att det en gång ansågs vara så roligt att herr Ferd'nand kom hemtassande med skorna i handen på småtimmarna och fru Ferd'nand stod där med en brödkavel.

Dagens unga (som inte heller vet vad man gör med en c-kassett eller en mjölkstånka) tror kanske att pappa i huset hade glömt pepparkaksbaket innan han gick till nattgymmet. En mogen generation serieläsare förstår däremot att Ferd'nand blev misshandlad.

– – –

Det ligger ett större allvar än så här i debatten om hur finländska män känner sig åsidosatta och nedvärderade i sina parförhållanden. Nu säger också en parterapeut vid det tongivande befolknings- och familjepolitiska Väestöliitto det, stödd av hundratals män på sociala medier.

Många, såväl män som kvinnor, svarar säkert intuitivt att den historiska pendeln i sitt tunga majestät helt enkelt har svängt. Smaka nu på hur det är vara det svagare könet, den som är i underläge, den som simmar motströms, mot paradigmet, som så uteslutande i människans historia har varit männens.

Vi behöver nya bilder för att beskriva parrelationen med sina många kablar. Historiskt sammanföll kvinnokampen med klasskampen och det har gjort både feminism och manlighet till någonting som beskrivs som en kampsport, som kan utövas också hemma.

Ser man det så, kämpar två personer i ett oföränderligt rum ständigt om fördelar och mentala territorier.

Vi lånar också lätt in begrepp som kännetecknar livet där ute, allt från intressebevakning till projekthantering. Vi beskriver, småfyndigt tycker vi, barn som "18-åriga projekt" – vilket de inte är, utan nära människor som oftast finns där ända till vår egen sista dag i ett sjukrum med dämpat ljus.

I småbarnsfamiljer med delad nattsömn, disk, tvätt och dagis är jämställdheten ofta rent matematisk. Rutinmässiga och tunga saker ska fördelas rättvist – samtidigt som de två också ska nåla sina egna personliga ambitioner på världens kartor.

Någon har lyckats välja bilden "team" för hur man i parlivet bara kan göra mål genom uppmuntran och rätta passningar av den andra/andre i rätt ögonblick.

Eller smaka på bilden av "skolan" där två människor i god Pisaanda får så vettiga pusselbitar som möjligt, för att till slut, vardera komma ut med goda personliga resultat.

Klokt folk i debatten har sagt att vi finländare skrämmande pricksäkert, offentligt och som en lustighet, pikar våra partner. Ibland är det en signal om att man inte har gett upp sin feministiska låga; eller sina nedärvda karlatag. Men det ger oss en samtalston där vi just nu får registrera att män varken känner sig få beröm eller uppmuntran hemma eller på jobbet – särskilt inte av kvinnor.

Den mänskliga respekten behöver vi slå vakt om. Samtidigt är det naturligtvis fortfarande fel att männen så ofta sitter i styrelsen, eller får den där extra fjärdedelen på lönen.