Tommy Westerlund: Parentesen slut?
Krig har för dagens medelålders- och yngre finländare känts relativt avlägset. Så även för mig.
Visserligen har jag haft kontaktytor via äldre släktingar som själva har upplevt krig. Jag har hört många krigsveteraners berättelser och upplevelser, läst böcker i ämnet och sett dokumentärer. Då jag tänker på att de som är bara 15 år äldre än jag de facto är födda då fortsättningskriget fortfarande rasade kommer kriget konkret ganska nära, men ändå.
Jag växte upp under kalla kriget och kärnvapenkapprustningen pågick för fullt då jag kom in i yrkeslivet och skrev de första nyhetstelegrammen på Yle. Mina första 30 år befann sig Finland också inom Sovjetunionens intressesfär med allt vad det betydde i form av begränsat rörelseutrymme och inskränkt frihet för nationen.
Trots detta upplevde jag en trygghet och inget reellt krigshot i vår närmiljö. Den utveckling som följde efter Sovjets och kommunismens fall i Östeuropa stärkte trygghetskänslan och om man bortser från krigen på Balkan följde tjugo år av avspänning. All oro för krig i vår närhet i framtiden spolades bort.
Under de senaste åren har bilden förändrats fullständigt. I och med striderna i Ukraina har verkligt krig kommit närmare Finland än någonsin tidigare efter andra världskriget. Också på andra håll i världen har konflikterna ökat, inte sedan 1960-talet har det skett en så markant ökning från ett år till ett annat som från 2013 till 2014, då över 100 000 människor dog i krig.
Samtidigt som miljoner flyktingar i dag behöver skydd och trygghet i Europa stärker mörka krafter sitt grepp på många håll, nationalistiska partier skördar segrar och kalla främlingsfientliga vindar drar över vår världsdel, liksom även över vårt land.
Den vackra bilden om ett enat Europa krackelerar, integration förbyts i segregation.
Till och med inom Norden återupptas gränskontroller som försvann för decennier sedan. Endast ett ökat nordiskt militärt samarbete har medvind, vilket vittnar om vad som är på gång och upplevs som viktigt.
I Ryssland kör Putin sitt eget race och ingen vet var målet finns.
Jag lunchade med en nära vän häromdagen och vi talade om hur allting har förändrats. Vi uttryckte båda en äkta oro för läget och min kompis berättade att han numera är osäker på vad han ska svara då hans dotter frågar om det kan bli krig också här. Aldrig tidigare har jag själv tvekat på det svaret så mycket som nu.
Har den trygga tid som vi de senaste decennierna levt i bara varit en parentes? Är förändringarna vi nu ser på olika håll och olika plan bara en återgång till normalläget – ett instabilt, osäkert och otryggt Europa?
Nej, så får det inte vara.