Betänkligheter skapar större tryck
Tvångslagarna har blivit en belastning för regeringen. Juridiken och effekterna på sysselsättningen och arbetsmarknaden är problematiska.
De drygt 40 utlåtanden som har lämnats in om lagarna som ska förbättra det finländska arbetets konkurrenskraft understryker ytterligare vilket problem projektet har blivit för regeringen och hela det finländska samhället.
Tvångslagar kallas så för att de ingriper i arbetsgivares och arbetstagares rätt att ingå avtal som ger bättre förmåner än de planerade lagarna. Avtalsfriheten begränsas alltså med tvingande lagstiftning. Dessutom bryter lagarna mot principen att den svagare parten, i det här fallet arbetstagaren, ska skyddas.
Lagarna var ju det hot regeringen tog till för att få fram det statsminister Juha Sipilä kallar ett samhällsfördrag. Förhandlingarna har misslyckats tre eller fyra gånger beroende på hur man räknar. Därför har lagberedningen fortsatt.
Förutom begränsningen av avtalsrätten under tre års tid blir den första sjukledighetsdagen lönefri och ersättningen för de följande åtta dagarna sänks. Semesterrätten begränsas till högst sex veckor och semesterpremien skärs ned. Trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag blir lönefria lediga dagar. Uppsagda ska få bättre omställningsskydd och rätt till företagshälsovård i ett halvt år.
Det är ingen överraskning att arbetstagarorganisationerna kommer med negativa utlåtanden. Mera överraskande är kanske att arbetsgivar- och företagarorganisationerna inte är entydigt positivt inställda. Även om de omfattar målsättningen att förbättra det finländska arbetets konkurrenskraft kräver de många, delvis mycket grundläggande, förändringar.
Lika intressant är att drygt 60 procent av utlåtandena från forskningsanstalter och universitet, intresseorganisationer och enskilda experter är negativa eller kritiska.
Ända sedan regeringen lanserade sitt åtgärdspaket i början av september har dess grundlagsenlighet ifrågasatts. Eftersom författningsexperter inte har hörsammat ministeriets uppmaning om utlåtanden kan inga sådana i det här skedet åberopas. Grundlagsexperternas tystnad har förklarats med tidsbrist, trots att utlåtandetiden förlängdes från en till två månader. Ett skriftligt utlåtande är dessutom bindande också i ett senare skede, till exempel om man hörs av grundlagsutskottet. Det är också möjligt att processen kring projektet – inklusive Alexander Stubbs (Saml) påstående i höstas att grundlagsexperter gett grönt ljus – har minskat författningsexperternas intresse att ställa upp.
Juridiskt är det inte enbart grundlagen utan också ILO-konventioner och Europas sociala grundstadga som kan ställa till med problem för regeringen. Niklas Bruun, professor vid Svenska handelshögskolan och expert på arbetsrätt, påpekar i sitt utlåtande att Finland är bundet av avtal som förutsätter att helgarbete ersätts med minst det dubbla.
Bruun har också grundlagsinvändningar. De handlar om att regeringens åtgärder drabbar de anställda inom den offentliga sektorn, av vilka majoriteten är kvinnor. Det är just här, till exempel inom sjukvården, som de anställda efter många års arbete har rätt till långa semestrar som en kompensation för låga löner. Bruun påpekar att regeringen bryter mot plikten att befrämja jämställdheten mellan könen, där lönefrågan är central. Därmed diskriminerar regeringen indirekt kvinnor på ett sätt som enligt Bruun inte är juridiskt hållbart.
De ekonomiska sakkunniga som är kritiska, bland dem Aalto-universitetets Sixten Korkman, hänvisar till principiella problem och till att de positiva följderna för produktion och sysselsättning troligen är rätt små. Korkman och många andra ifrågasätter också de allmänna konsekvenserna av tvångslagarna. Det handlar om förhandlingsklimatet på arbetsmarknaden, strejkrisker och svåra löneförhandlingar.
Det är uppenbart att så gott som alla, inklusive regeringen, hoppas att arbetsmarknadsparterna trots allt ska kunna förhandla ihop sig så att regeringen utan att tappa ansiktet kan begrava tvångslagarna. Än så länge finns ändå inga konkreta tecken på det, även om parterna veterligen nästa vecka ska ha kontakt kring frågan. Trycket är hårt och eftersom alla parter, åtminstone grovt räknat, har bidragit till de tidigare misslyckandena borde det inte vara omöjligt att göra ännu ett seriöst försök.
Vi får innerligt hoppas att pragmatismen och strävan till samförstånd segrar.