Rajoy fick en ordentlig örfil
Premiärminister Mariano Rajoys party PP är fortfarande störst i Spanien. Men både PP och socialistpartiet PSOE är de stora förlorarna.
Oväntat var det minsann inte. Under en längre tid – i synnerhet sedan EU:s krav på åtstramningar i den ekonomiska politiken – har vänsterpartiet Podemos – "Vi kan" – och partiledaren Pablo Iglesisas nämnts som ett alternativ till PSOE.
Podemos är det spanska parlamentsvalets stora vinnare och kammade hem 69 platser av totalt 350 i parlamentet.
Som god tvåa när det gäller att ge de spanska väljarna ett alternativ är ett annat nytt parti, Ciudadanos, "Medborgare" som fick 40 platser.
Söndagens valutgång blev därmed en triumf för dessa två partier. Till att resultatet blev så bra för just dessa två partier bidrog också de omfattande korruptionsskandaler som har skakat premiärministerns parti.
Valdeltagandet var 73,4, det vill säga fyra procentenheter högre än i det föregående valet. Därmed kan man säga att de spanska väljarna har röstat för förändring, inte bara ett maktskifte.
De flesta platserna går till Rajoys högerparti, Partido Popular. Partiet går ändå ner från 185 till cirka 123 platser vilken inte kan betecknas som någonting annat än en brakförlust. Inte mycket ljusare ser det ut för socialisterna PSOE, som förlorade 19 platser och nu har 90.
PP och PSOE förblir de två största partierna i parlamentet men traditionen av två partier som den egentliga kampen står mellan ser ut att vara bruten för åtminstone en lång tid framöver, kanske för gott.
Det betyder att de måste lägga om sin strategi och tvingas till kompromisser. Eftersom de båda traditionella partierna har förlorat stort och skillnaden mellan deras maktfördelning har krympt, blir en av de hetaste frågorna nu hur den blivande regeringen kommer att se ut – och vem som ska bilda regering.
Det blir knappast lätt att bilda regering men å andra sidan kan man se flera alternativ till ett dödläge. Genast efter valutgången verkar det nästan lika sannolikt med en koalition som består av PSOE och Podemos som alternativet PP och Ciudadanos. Det förväntas vara svårare för PP och Ciudadanos att komma överens än det skulle vara för vänsterblocket.
Valet i Spanien har också en EU-aspekt. Spanien är dessutom medlem av euroområdet och ekonomin är fortfarande en stor utmaning, oberoende av vem som bildar regering. I anslutning till detta finns också frågan om Katalonien och självständighetssträvandena.
Även om inget av de fyra partier som har mest platser i parlamentet flaggar för katalansk självständighet, måste de katalanska småpartiernas åsikt beaktas.
Att avfärda valvinnarna som populistpartier med samma livslängd som en dagsslända vore en fatal felbedömning. Sedan är det en annan sak att varje parti tvingas till kompromisser samtidigt som det axlar ett regeringsansvar.
Varken Podemos eller Ciudadanos kan jämföras med ytterlighetspartierna i Europa, låt vara att Podemos-ledaren Iglesias tidigare var imponerad av Venezuela-fenomenet. Ciudadanos kallar sig socialliberalt och är uttalat marknadsliberalt. Hur stort steget är till PSOE och Podemos, respektive till PP, klarnar när regeringssonderingarna börjar.