Tre siffror med internationell betydelse
Siffrorna 169 på Pauliina Feodoroffs huvud och Milja Sarkolas arm väckte förundran på Slottsbalen. Det borde vara tvärtom. Talet 169 har stor betydelse för hur Finland uppfattas internationellt.
Finland tar över ordförandeskapet för Arktiska rådet (AC) efter USA 2017. Det kan tyckas ligga långt fram i tiden. Men turerna kring riksdagens ratificering av ILO-avtalet 169 som föll under den kaosartade slutspurten i mars, strax före riksdagsvalet, visar att inte ens en regeringsperiod på fyra år var nog. Inte ens fast regeringen Katainen skrev in att ILO-169 kommer att ratificeras under regeringsperioden.
I slutskedet röstade till och med en del av regeringspartierna mot ratificeringen, som hade förberetts länge och omsorgsfullt av dåvarande justitieministern Anna-Maja Henriksson (SFP). Att motståndet varit starkt inom de dåvarande oppositionspartierna var känt.
Riksdagens beteende i ratificeringsfrågan borde ha fått mer uppmärksamhet på ett betydligt bredare plan än det nu fick. Men det föll i skuggan av annat.
Statsminister Alexander Stubbs (Saml) aktiviteter på sociala medier irriterade, vissa Sannfinländares uttalanden och beteende skapade rubriker. Ukrainakrisen och en växande oro över Rysslands oberäknelighet tog sin del av uppmärksamheten.
Unga samers demonstration utanför Riksdagshuset noterades men orsaken till demonstrationen – Finlands backande från att bekräfta ett avtal som Finland varit med om att underteckna redan på 1980-talet – har det stora flertalet bara en diffus aning om. Det har resulterat i att all världens felaktiga uppgifter och åsikter kunnat presenteras som "sanningar". I själva verket grundar de sig inte på några som helst fakta.
Så än en gång: ILO 169 handlar inte om att samerna får vetorätt eller "specialrättigheter". Det handlar om att det folk som bott i Finland längre än någon annan grupp äntligen skulle jämställas med resten av befolkningen.
Utanför landets gränser noteras Finlands riksdags krumelurer bättre. Sipiläs regering är också medveten om att det snöpliga slutet på ratificeringsprocessen i den förra riksdagen inte i det oändliga kan motiveras med tidsbrist för att "bekanta sig" med frågan eller med att frågan togs upp strax före valet. Justitieminister Jari Lindström (Sannf) sade redan i somras att frågan måste lösas under den här hösten. Lindström ska besöka Sametinget inom kort för att diskutera ILO 169 men tiden är knapp, om man vill ha en lösning ännu i år eller i början av nästa år.
Inte heller Sverige har ratificerat ILO 169, däremot har både Norge och Danmark gjort det. Så varför är det så besvärligt för Finland och Sverige?
Det handlar om att urfolken ska ha någonting att säga till om i beslut som påverkar deras traditionella näringsgrenar. Det handlar om fiske och renskötsel, men ingalunda enbart om detta. Fiske och renskötsel gör ingen till same lika lite som jakt gör en australier till aborigin.
Det handlar inte om vetorätt när till exempel gruvindustrins eller järnvägarnas intressen hamnar på kollisionskurs med urfolkens intressen. Det handlar också om att få del av vinsten när statsägda marker eller vatten där urfolken bedrivit sina näringar används för annat ändamål. I Finland bolagiseras statliga skogs- och vattenområden vilket kan göra det svårare för urfolken att hävda sin rätt i framtiden.
ILO 169 handlar om jämställdhet och de mänskliga rättigheterna som är universella.
För att Finland ska kunna sköta ordförandeskapet i AR med heder och trovärdighet, måste ILO 169 ratificeras. Klarar inte riksdagen av att göra det, riskerar ärendet att bli en internationell fråga. ILO är faktiskt en FN-organisation och Arktiska rådet är inte vilken liten intresseorganisation som helst. Urfolkens rättigheter, kultur och en hållbar utveckling i Lappland, Alaska, på Grönland och i Barentsområdet har varit centrala frågor sedan Arktiska rådet bildades 1996.
Arktiska rådets betydelse när det gäller politik och ekonomi har ökat kraftigt sedan det blev klart att nya farleder öppnas i norr. Säkerhetspolitiskt ökar AR:s betydelse också, eftersom alla centrala aktörer är med. De fem nordiska länderna plus USA, Kanada och Ryssland är medlemmar, observatörsstaterna är tolv, bland dem Kina och Indien.
Feodoroffs och Sarkolas beslut att visa upp siffrorna 169 var diskret men talande. En självständighetsbal, några ögonblick framför kamerorna, var tydligen nödvändigt för att intresset för vad det egentligen handlar om skulle vakna.
Det är precis vad som behövs.