Skygglapparna måste av om IS ska kunna stoppas

Sedan terrordåden i Paris för ett par veckor sedan har flera EU-länder i rask takt meddelat om ökade insatser för att tillsammans med Frankrike försöka krossa terrororganisationen Islamiska staten, som också kallas Daish.
Vissa milstolpar kan betecknas som historiska – eller en återgång till det som gällde förr. Sådana kan ha en betydelse också för Finlands insatser i krishantering.
Besluten följer grovt taget två huvudlinjer. Insatser på annat håll än i Syrien och direkta insatser för att driva IS bort från organisationens huvudkvarter i den syriska staden Raqqa är en linje.
Brittiske premiärministern David Camerons regering fick grönt ljus av parlamentet för att inleda bombningar i Syrien. Det stopp mot dylik inblandning, som har gällt sedan oklarheter upptäcktes i förre premiärministern Tony Blairs argumentering 2003 för att delta i invasionen av Irak, är därmed slut.

Storbritannien och USA bildade stommen i den koalition som utan ett FN-mandat i mars 2003 inledde bombningar mot Irak och landets dåvarande ledare Saddam Hussein. Saddam Hussein störtades, hans Baathparti förbjöds och de i huvudsak sunnimuslimska irakiska officerarna och poliserna avpolletterades.
Skarp kritik har framförts mot ockupationsmakterna för deras handlande. Det finns tecken på att frustrationen och bitterheten bland sunnimuslimska militärer sådde fröet till det som senare skulle kalla sig IS.
Nu deltar brittiskt bombflyg med franska och amerikanska styrkor i bombningarna av IS-mål i Syrien. Ryssland är också militärt inblandad i Syrien.

Den andra huvudlinjen handlar om att avlasta Frankrike i krishanteringsoperationer. Detta gäller främst Mali. Tyskland meddelade kort efter terrordåden i Paris att landet är redo att tredubbla sin styrka i Mali till cirka 600 soldater. Utöver detta föreslår den tyska regeringen att ytterligare 1 200 soldater ska stödja den militära operationen i Syrien.
Också det är historiskt, Tyskland brukar undvika beslut som gör att landet kan uppfattas som en ockupationsmakt.
För Finlands del gäller att antalet fredsbevarare i Afghanistan inte skärs ned som planerat. Krishanteringsoperationen i Mali har nämnts som ett möjligt alternativ också för Finland.

Fokus ligger alltså i Mellanöstern – Syrien, Irak, Libanon och Afghanistan när det gäller försöken att kväsa IS. I bakgrunden ligger flyktingkrisen i Europa och ambitionen att minska skarorna från just Syrien och Irak som försöker ta sig ut ur dessa länder.
Medan brittiskt, amerikanskt och ryskt flyg bombar mål i Syrien, inklusive staden Raqqa, smider IS planer på att flytta sin administrativa verksamhet till staden Sirte i Libyen om Raqqa faller, enligt en färsk artikel i The New York Times.
Det är ett skräckscenario för alla andra än IS. Libyen har inget fungerande statskick, rivaliserande grupper har inte lyckats enas om ett gemensamt styre. Ett av hindren för att stävja människohandeln med flyktingar som skeppas över Medelhavet har varit att människohandlarna fritt kunnat operera i och utifrån Libyen.
Internationella polis- eller militärstyrkor har inte heller kunnat placeras i Libyen.

Speciellt utsatt är Tunisien. I förra veckan sprängde en självmordsbombare sin sprängladdning när han skulle stiga på en buss i huvudstadens Tunis centrum. Det var det tredje bombattentatet i år. I mars dödades 22 människor i ett museum i Tunis och i juni dödades 38 turister på semesterorten Sousse.
Demokratin och säkerheten i Tunisien vacklar. Optimismen från 2011 när Tunisiens diktator Zine El Abidine Ben Al störtades och den arabiska våren inleddes har tunnats ut. En grupp civila organisationer som har lyckats lotsa politiken in på demokrati, bort från våldet, erhöll Nobels fredspris i år.
Kan man tänka sig att Finland kunde vara med – eller rentav ta initiativet – till att stärka stödet för att utveckla och stödja denna linje i Tunisien?
Det räcker inte med att man bombar mål i Syrien eller Irak. Det gäller att hålla ögonen öppna för andra länder som är i riskzonen. Ett eller två steg i rätt riktning i dessa länder garanterar inte att nästa steg tas i samma riktning. Men eftersom det åtminstone än så länge finns en vilja bland många i Tunisien att undvika våld vore det viktigt att stödja också dem.