Landskapsstyre och vårdvalfrihet
Regeringskrisen kompromissades bort – åtminstone för tillfället. Som vanligt bor djävulen i detaljerna och mycket är ännu oklart.
Centern får en modell med många vårdområden, det vill säga femton stycken, och dessutom arton självstyrda landskap. Det innebär att en hundra år gammal Centerdröm ser ut att förverkligas och det föranleder klang och jubel inom partiet.
Samlingspartiet får en lag om valfrihet i vården. Varje gång regeringen ger vårdområdena anordningsbeslut granskas också om de klarar av sin uppgift. I praktiken kan alltså vårdområdena bli färre med tiden.
Ungefär så ser det viktigaste elementen ut i det paket som löste den allvarliga regeringskrisen. Den inträffade bara fem månader efter att regeringen hade tillträtt och skrivit sitt program.
Orsaken till regeringskrisen är helt olika ideologiska utgångspunkter mellan å ena sidan Centern och Sannfinländarna och å andra sidan Samlingspartiet. Centern vill decentralisera och ge landskapen makt, eftersom man själv har en stark ställning i dem. Samlingspartiet värnar om de privata aktörerna inom vården.
Åsiktsskillnaderna är välkända men problemet var att man inte skrev in en kompromiss i regeringsprogrammet. Därför uppstod kollisionen nu när regeringen skulle fatta beslut om hur många vårdområden Finland ska ha.
Närmare information om kompromissen och dess olika delar får vi först på måndag. Det leder till en viss svårighet att granska och kommentera det regeringspartierna nu kom överens om.
Samlingspartiet jublar över att patienternas valfrihet ökar och partiordförande Alexander Stubb upprepade ungefär sju gånger vid en kort pressinformation i går att valfrihet inte betyder privatisering.
Vad valfrihetslagen ska bestå av hör till det som ännu är ganska oklart. Samlingspartiet säger att det innebär modellen med att pengarna följer patienten, ungefär som i Sverige. Då kan patienten utan extra kostnader välja mellan den offentliga och privata vården.
Centern verkar ha en helt annan tolkning av vad valfriheten ska betyda. Det är också oklart om valfriheten gäller enbart sjukvården, eller om den även ska omfatta socialvården.
Det verkar ändå som om Samlingspartiet nu lyckades lite bättre med det man misslyckades med våren och sommaren 2014. Då var partiet ensamt om driva på en modell där den offentliga sjukvården, de privata företagen och den tredje sektorn alla står på samma linje och konkurrerar om patienterna och de offentliga sjukvårdspengarna.
Enligt Centerkällor ska fältet i alla fall inte lämnas helt fritt för de stora övernationella vårdföretagen, som ofta har sin hemvist i skatteparadis, utan man ska uttryckligen trygga de små och medelstora företagens verksamhetsmöjligheter, till exempel för "fysioterapeuten i Ilomants".
Eventuellt bäddar de här olika uppfattningarna för nya tvister och kriser inom regeringen.
Enligt regeringsprogrammet skulle vårdreformen förverkligas i tre steg. Först skulle beslutet om modellen och vårdområdena fattas nu i höst, sedan skulle man ta itu med finansieringen och hur de offentliga penningströmmarna ska förenhetligas, och sist skulle patienternas valfrihet öka. I och med regeringskrisen har nu de tre trappstegen klämts ihop till ett. Det innebär ett stort skutt för regeringen.
Vårdområdena blir alltså femton, vilket innebär att tre av de arton landskapen inte kommer att få ta ansvar för vården på egen hand utan tillsammans med ett grannlandskap.
Vårdexpertisen har under hela den långa reformprocessen betonat att det behövs få och stora vårdområden för att garantera att befolkningsunderlaget är tillräckligt stort och att resurserna ska kunna användas effektivt. I förhållande till den målsättningen är femton områden alltför mycket.
På svenskt håll har det funnits en oro för att vårdområden blir väldigt få. Det skulle ha betytt att det enda området där det finns en riktig möjlighet att få det mesta av vården också på svenska – Österbotten - hade ingått i ett stort vårdområde. Då hade svenskan blivit ett ungefär lika litet språk som det är i HNS, Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt. Vad regeringens kompromiss betyder för Svenskfinland hör ändå till det som ännu är oklart.
Hur det står till med regeringens funktionsduglighet och det ömsesidiga förtroendet är också öppet. Den närmaste tiden kan man säkert gona sig i att den första allvarliga krisen löstes. När det är dags för nästa kris kan de sår som nu uppstod rivas upp på nytt.