Behovet av utbildning är akut
Det är inte hållbart att en ingenjör tar emot städjobb. Lösningen är att de arbetslösas färdigheter motsvarar framtidens krav.
Regeringens beslut att förkorta tiden för den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen med hundra dagar handlar inte bara om att spara pengar. En tanke är att mer eller mindre tvinga de arbetslösa att ta emot vilket jobb som helst. Det är i linje med de teorier om att öka sysselsättningen genom att öka utbudet på arbetskraft som Samlingspartiets riksdagsledamot Juhana Vartiainen förde fram under sin tid som överdirektör för Statens ekonomiska forskningscentral Vatt. Enligt Vartiainens syn finns det jobb men inte nödvändigtvis på den löne- och kvalifikationsnivå som de som söker arbete helst skulle se.
Det finns onekligen behov av större rörlighet bland arbetskraften, både mellan olika yrken och mellan olika orter och regioner. Men det gäller att vara försiktig med att i större utsträckning sänka nivån på arbetstillfällena. Det är inte en hållbar lösning att en ingenjör tar emot städjobb. Det är genom att tillvarata människors kompetens och öka den som arbetet ger en ekonomisk utdelning som kan minska det så kallade hållbarhetsgapet.
I en intervju för HBL 15.10 talar arbets- och justitieminister Jari Lindström (Sannf) om att vi har alltför många arbetslösa som rör sig i ett kretslopp av sysselsättningsåtgärder utan att få jobb. Inte ens ministern vet vad som händer efter att pengarna gått från ministeriet till TE-centralerna. Så mycket känner man i varje fall till att sysselsättningspengarna i år hunnit ta slut i många TE-centraler, vilket resulterat i att de arbetslösa i ännu högre grad blivit hängande i luften.
Det är nödvändigt att reformera sysselsättningsåtgärderna som en helhet och göra alltför att göra dem mer verkningsfulla. Det är inte bra psykologi av regeringen att gå ut med en försämring av arbetslöshetsskyddet utan att några andra bitar av en helhetsreform är på plats. Startstöd för att grunda ett företag, sysselsättningssedlar eller lönesubventioner, och naturligtvis utbildning och åter utbildning sporrar till aktivitet och ökar chanserna att få ett jobb, i stället för att det bara skärs i utkomsten.
Ett steg i rätt riktning är att arbetsgivarnas skyldighet att erbjuda omställningsskydd, i stället för att kasta ut uppsagda på bar backe, ökar. Men det bär inte långt utan att den offentliga sektorns insatser för att omställa och omskola likaså ökar. Genomgripande förändringar i närings- och yrkesstrukturen är på gång och det blir ingenting av att avskaffa arbetslösheten utan att de arbetslösa får de färdigheter som krävs på framtidens arbetsmarknad. Det sker inte i en handvändning och faktum är att det kan ta tid för en arbetslös att hitta fram till ett nytt arbete.
Bristen på koherens i regeringens politik avslöjas av att osthyveln far fram över utbildningen utan någon klar syn på vad som borde prioriteras. De ogenomtänkta nedskärningarna i utbildningen uppvägs inte av några i sig välriktade spetsprojekt. Vad som sker under de närmaste åren är att arbetstillfällen både förstörs och skapas i snabb takt. Det finns ett akut behov av rätt fokuserad utbildning för dem som är tvungna att uppleva att det de tidigare gjort inte längre behövs.
Utredningsmannen Harri Hietalas rapport om att öka möjligheterna att avtala om arbetsvillkor på företagsnivå placerar sig som en bit i det stora pusslet. Hittills har eufemismen ”samarbetsförhandling” reserverats för den prekära situationen att ett företag är på väg att säga upp anställda. I den processen har arbetstagarpartens röst tyngd bara när det gäller tågordningen, inte de övergripande besluten.
En av de viktigaste poängerna med lokala avtal är att ett företag ska kunna ta sig över svackor i konjunkturer och beställningar utan att behöva ty sig till uppsägningar. Det kräver flexibilitet i löner och arbetstider, och ett grundläggande regelverk som inte behöver omförhandlas varje gång.
Dessvärre ser misstron mot en större lokal förhandlingsmån ut att vara stor på arbetstagarhåll. Genom att gå ut med att regeringen borde skära mera i arbetslöshetsskyddet och att Hietalas rapport inte går tillräckligt långt signalerar arbetsgivarcentralen EK att den inte bryr sig om arbetstagarnas rättigheter. Av alla parter skulle krävas bättre lyhördhet för vad situationen kräver.