Finlandssvensk förtroendebrist

I fredags blev det klart både att den svenskspråkiga klasslärarutbildningen i Helsingfors kör i gång hösten 2016 och att Helsingfors universitet (HU) ensamt ansvarar för den.

Det minst sagt intressanta är att ÅA i fredags meddelade att man godkänt samarbetet med HU om klasslärarutbildningen i Helsingfors. Men det skedde inte villkorslöst. ÅA godkände inte de två nyckelfrågor som HU anser vara avgörande för en utbildning av hög kvalitet. Därför beslöt universitetet att fortsätta planera utbildningen på egen hand.

De två frågor där man inte är överens handlar om hur lång tid aktörerna förbinder sig vid den nya utbildningen och att båda bidrar med jämnstarka personalresurser.

Åbo Akademi ville ha en möjlighet att säga upp samarbetsavtalet efter fem år. Även om ÅA:s engagemang inte skulle avslutas abrupt efter en uppsägning anser HU att det hade blivit en för kort tid.

Det handlar om en helt ny utbildning, som innebär en mycket stor satsning inte bara  för HU och ÅA utan också utomstående finansiärer. Risken för att samarbetet skulle sägas  upp efter bara fem år hade skadat hela  projektet.

Den andra tvistefrågan gäller personalen. Åbo Akademis klasslärarutbildning har en del universitetslärare, i vars arbetsbild forskning inte ingår och där magisterexamen är tillräcklig utbildning. Helsingfors universitet godkänner enbart universitetslektorer, som har doktorerat och idkar egen forskning. Eftersom klasslärarutbildningen ska vara forskningsbaserad kräver det ett eget forskningsengagemang av alla lärare.

För dem som inte är experter på pedagogik eller universitetsverksamhet är det svårt att bedöma de olika behörighetskrav som HU och ÅA ställer på lärarutbildarna och också hur länge parterna bör förbinda sig vid samarbetet.

Det som däremot blir väldigt klart är att det råder en total brist på förtroende mellan Helsingfors universitet och Åbo Akademi.

HU litar inte på att ÅA verkligen långsiktigt förbinder sig vid den svenska klasslärarutbildningen i Helsingfors. En osäkerhet på den punkten skapar oro bland personal och studenter.

Misstänksamheten i Helsingfors baserar sig i hög grad på erfarenheterna från samarbetet kring barnträdgårdslärarutbildningen i Helsingfors. Den har gång på gång drabbats av osäkerhet om varaktigheten.

Vid klasslärarutbildningen i Vasa tycks det finnas en stor rädsla för att den nya utbildningen i Helsingfors på sikt ska hota verksamheten i Vasa. Även här kan erfarenheterna från barnträdgårdslärarutbildningen i Helsingfors åberopas. Den har inte minskat intresset för utbildningen i Jakobstad.

Förutsättningarna för samarbetet verkar urusla. Därför är det kanske klokt att HU ensamt ansvarar för utbildningen. Den byggs nu upp så att de nya klasslärarna får en kapacitet att handskas med flerspråkighet, mångfald och social rättvisa. Den kompetensen behöver de svenska skolorna.

Förtroendebristen i det aktuella fallet väcker frågan om det svenska Finland alls mera kan betraktas som en enhet. Är de olika regionerna – och därmed behoven – så olika att det inte finns något övergripande gemensamt intresse?