Sjukpeng och tunga branscher

Vi är en hälsomedveten nation som hyllar Arvo Ylppö, Karelenprojektet, FPA:s moderskapslåda och folkhälsan i allmänhet. Mot den bakgrunden känns det som ett stort och förvånande bakslag att vi skulle införa allmänna och breda nedskärningar i systemet med den utkomst vi har när vi är sjuka.

Statsminister Juha Sipilä (C) var för inte länge sedan en klar motståndare till karensdagen, det vill säga ingen lön första dagen vi är sjuka. Nu vill hans regering införa den.

Planerna är också att man efter tio dagars sjukledighet ska kunna se sina sjukersättningar sjunka ytterligare. Vad som händer sedan beror på ett brokigt sätt av var man jobbar och vilket fack man tillhör.

Många nedskärningar som regeringen planerar drabbar folket ojämlikt. I går (ÖN 8.10) skrev vi om hur nedskuret alterneringsledigt mest drabbar kvinnodominerade branscher.

Kvinnofällan är ännu mer uppenbar i fråga om sjukersättningarna. De som i statistiken slås hårdast av att behöva stanna borta från jobbet är de som arbetar med vår hälsa, vår hygien och vår trygghet. Flera av dem är kvinnobranscher.

I Kunta 10-projektet, som genomfördes i tio olika stora kommuner, har en större stad listan över var man mest sjukskriver sig. Det är inom matservice, dagis och räddningstjänst.

Det ligger en sund yrkesheder i det. Man kan sitta vid ett skrivbord och hanka sig fram med en flaska mineralvatten när man är magsjuk. Men man kan inte stå i ett storkök.

Man kan stå i en verkstad och se snuvan droppa på en kardanaxel. Men man kan inte i det tillståndet arbeta på en intensivvårdsavdelning, eller rökdyka.

Vi kan debattera i det oändliga om det är hushållens, samhällets eller arbetsgivarens snikenhet som gör att folk kommer att kämpa sig förbi karensdagen för att inte förlora fem procent av sin månadslön.

Men folk kommer att gå på jobb när de är sjuka. Föräldrar kommer att undvika att stanna hemma med sina sjuka barn, och i stället föra dem till dagis eller till skolan som vanligt. Fritt fram för ordet smitta. Den som har epidemiologi och nationalekonomi som ämneskombination har ett ganska starkt kort på hand i den debatt som småningom följer.

Ska man ha en karensdag så kunde det i så fall vara till exempel den fjärde eller femte dagen. Det skulle vara en morot för mången att kurera sig åtminstone från de vanligaste magåkommorna och förkylningarna.

Diskussionen om sjukdagarna blottar de områden i arbetslivet som är tunga och där lön inte motsvarar ansvar och mänskligt slitage. I samma korridorer är läkarna enligt kommunstatistik sjuka i nio dagar per år, medan sjukvårdarna är borta 19 dagar och närvårdarna 24 dagar. Eftersom de alla arbetar bland samma patienter är det uppenbart att hälsa inte handlar så mycket om bakterier och smitta utan om hurdant själva arbetet är.

Bilden av karensdagen är lätt att den ska motarbeta bakfyllemåndagar, eller inspirera oss på ett särskilt vis då vi har sovit dåligt, när det är stenmörkt ute och vi bara ligger i sängen fullkomligt utmattade av livet.

I verkligheten är många sjukskrivningar långa och varar i veckor. Det för oss in i en fortsatt diskussion om de branscher där mänskliga remmarna redan är spända och där livet är nära att rulla på bara fälgen.