En nedlagd röst hörs
Finlands nedlagda röst i måndags när EU röstade om fördelningen av flyktingar var ett nej och en helt onödig markering.
Var det ett försök att vara neutral? Eller handlade det om ett beslut utifrån någon form av kompromiss mellan de tre partierna i regeringen Sipilä?
Att rösta blankt inom EU räknas som ett nej.
Att Finland som enda land lade ner sin röst under EU:s inrikesministermöte medan Sverige, Danmark samt de baltiska länderna och Polen röstade ja ger inga stilpoäng.
I vilket fall som helst var det ett fullständigt onödigt nej eftersom det tog bort en del av tyngden i statsminister Juha Sipiläs (C) försäkran om att Finland vill bära sin del av ansvaret.
I en perfekt värld kunde man reservationslöst hålla med regeringen när den motsätter sig en permanent mekanism för att dela på ansvaret för flyktingarna.
Men när man av erfarenhet vet att vissa länder helst vill fösa över ansvaret på andra kan man inte tala om solidaritet. Då betyder frivillighet att man i själva verket helst vill slippa själva problemet.
I Europa har Italien och Grekland, men också Serbien, Makedonien och Kroatien fått ta emot mest flyktingar. Också Turkiet, Libanon och Jordanien hör till de länder dit människor från Syrien och Irak flyr.
Enligt Finlands ambassadörer i Egypten och Saudiarabien är antalet flyktingar i dessa länder också betydande. Saudiarabien har dessutom gett ansenliga summor till flyktingläger på andra håll.
Flyktingarna fortsätter att komma tills det politiska läget i Syrien får en lösning. För att den ska nås krävs en insats av USA, Ryssland och länderna i Mellanöstern, sade Tysklands förbundskansler Angela Merkel men påpekade att vägen till fred är lång.
Flera EU-ledare har ondgjort sig över att Dublinavtalet inte följs och över att EU:s gränskontroll av unionens yttre gränser är alltför slapphänt.
När det gäller territoriella gränser är det självklart att varje land och EU har rätt och skyldighet att veta vem som vill korsa dem. Det är ett rimligt krav och det är bra att det finns konkreta planer. Sådana fanns redan i somras. EU:s gränsmyndighet Frontex skulle stärkas och också handläggningscentra i Grekland och Italien diskuterades redan då.
Gränskontroller får ändå inte ta bort rätten för dem som flyr undan krig och förföljelse att söka skydd och asyl.
Dublinavtalet är en knepigare fråga. Avtalet, som ändrats flera gånger sedan 1990, har kritiserats av FN:s flyktingorganisation UNHCR och Europarådet, i synnerhet när flera länder i stöd av avtalet har sänt tillbaka flyktingar till Italien och Grekland.
På goda grunder kan man fråga om det är det rätta verktyget i dagens läge. Till exempel Tyskland var redo att åtminstone tillfälligt göra ett undantag för flyktingar som kommer från Syrien.
Man kan också fråga sig hur verktyget fungerar den dag till exempel klimatförändringar leder till en ny flyktingvåg.
Å andra sidan är avtalet basen för EU:s asylpolitik så länge det inte finns någonting annat. Det får ändå inte leda till att människor bollas fram och tillbaka.
EU bör göra mer för att människor utanför EU på laglig väg ska kunna komma in på unionens område. Det skulle avlasta asylmyndigheterna så att de som flyr undan krig och förföljelse kunde få sina asylansökningar behandlade i snabbare takt.
Det är viktigt att förstå att det inte är ett brott att söka ett bättre liv. Den rätten är universell.