IS i Syrien ett gemensamt mål

Flyktingvågen som drar över Europa har placerat Syrien tillbaka i strålkastarljuset. I en intervju för Suomen Kuvalehti (SK) säger president Martti Ahtisaari att han är "rasande". Ahtisaari anklagar i synnerhet de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd – USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina – för brist på handlingskraft.
I en intervju för The Guardian säger Ahtisaari att han i februari 2012 hade fått bekräftelse av Rysslands FN-ambassadör Vitalij Tjurkin om att Ryssland var redo för ett fredsavtal i Syrien och till och med kunde gå med på att Bashar al-Assad skulle avgå men "på ett elegant sätt".
Enligt Ahtisaari fanns det inget intresse i väst för Rysslands förslag för att man var så säker på att Assad skulle tvingas gå.
Till Guardian säger Ahtisaari också att "vi (Europa) nu betalar notan för vad vi själva har orsakat".

Fredspristagaren Ahtisaaris frustration är lätt att förstå och dela.  Guardian har talat med både Tjurkin samt med en brittisk och en annan europeisk diplomat som var stationerade i området 2012. Tjurkin hänvisar till att mötet med Ahtisaari var en privat diskussion som han inte vill kommentera offentligt. De två diplomaterna ger Ahtisaari rätt i att många var säkra på att Assad skulle tvingas gå men de tvivlar på att USA, Storbritannien och Frankrike hade viftat med kalla handen åt något som helst förslag till fred i det läge som då rådde.
Ahtisaari vidhåller i intervjun för SK att han försäkrat sig om att Moskva verkligen hade gått med på att sluta stödja Assad. Till nyhetsbyrån Ria Novosti, som Ilta-Sanomat citerade i går, säger Tjurkin att Ahtisaari "lite överdriver" när det gäller Moskvas inställning.

Årtal och månader är viktiga för att se ett sammanhang och försöka bedöma vad det kan ha handlat om. I början av februari 2012 trodde FN:s säkerhetsråd att ett avtal var nära, skriver två kolumnister i tidningen Foreign Policy som Ilta-Sanomat också citerade. I sista stund ville Ryssland göra ändringar och det blev inget avtal.
Kofi Annan, FN:s förre generalsekreterare, utnämndes i februari till FN:s specialsändebud för Syrien. I juni 2012 ledde Annan internationella samtal i Genève där målet var att bilda en övergångsregering utifrån en gemensam överenskommelse. Man lyckades aldrig enas om att Assad skulle avgå och planerna rann ut i sanden. Kort därpå lämnade Annan sitt uppdrag.
I juni 2012 besökte USA:s dåvarande utrikesminister Hillary Clinton Finland. Under den presskonferens hon då höll underströk hon att läget i Syrien kommer att förvärras om inte Ryssland böjer sig för kravet att Assad ska gå. Det hade hon också upprepat för sin ryske kollega Sergej Lavrov.

För att tillmötesgå Rysslands önskemål som Ahtisaari framställer det, hade det behövts grönt ljus inte bara från USA, Storbritannien och Frankrike, utan också från den syriska oppositionen. För att inte tala om att Assad själv borde ha övertalats.
Den splittrade syriska oppositionen var enig om en sak: Assad måste bort. Assad var fast besluten att sitta kvar.
I stället valde Assad att passivt låta en del av oppositionen bilda Islamiska staten (IS) i det sydöstra hörnet av landet, väl medveten om att IS skulle bli ett problem som inte gällde bara Syrien. Men först när IS började erövra områden i Irak och utropa sitt kalifat blev det på allvar fart i omvärlden – som då paradoxalt nog tvingades stödja Assad i den gemensamma kampen mot IS.

Nu har vi en situation där omvärlden inte kan göra så mycket men inte heller kan låta bli att handla. Ryssland fortsätter att leverera vapen till Assadregimen, för att bekämpa IS, som det heter. IS fortsätter terrorisera civilbefolkningen och kämpar också mot Assads styrkor för att ta kontrollen över fler områden i Syrien.
I detta läge är det inte så konstigt att både USA och Ryssland mjukar upp sina attityder och säger att de kan tänka sig att göra gemensam sak för att bekämpa IS.
Ingenting vore mer välkommet än töväder i relationerna mellan väst och Ryssland. Men det finns en risk för att andra krig där Ryssland spelar en avgörande roll hamnar i skuggan. Det gäller främst Ukraina och Rysslands inblandning i kriget i östra Ukraina men också Rysslands olagliga annektering av Krim.
Är det då bäst att inte alls ta den risken? Nej. Det gäller bara att hålla saken i minnet när förslag och villkor läggs fram.