Skyddshem mot skamligt våld
Våldskulturen i Finland är som den flodhästen i vardagsrummet. Alla känner till den men försöker att inte låtsas om den.
Finland är ett våldsamt land där också våld i nära relationer är vanligare än i de flesta EU-länder. Våldet drabbar många – dem som utsätts för det, dem som är våldsamma och dem som bevittnar våldet.
Det här gäller inte minst det som kallas familjevåld, våld i nära relationer, eller våld mot kvinnor. De två första termerna kan kritiseras för att de döljer det faktum att det framför allt är kvinnor som drabbas av det så kallade familjevåldet. Samtidigt är det naturligtvis hela familjens problem, inte minst barnens, vilket är ett faktum som i Finland har erkänts i alltför liten utsträckning. Inom nära relationer förekommer också våld mot män men de fysiska skadorna är lindrigare.
Inför valet var alla partier rörande eniga om att det krävs satsningar för att råda bot på våldet. Efter valet har det varit ganska tyst.
Lyckligtvis händer det saker också i det tysta.
Finland hörde till de första länder som undertecknade den så kallade Istanbulkonventionen eller Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet. Nu är konventionen också ratificerad. Det innebär bland annat att staten ska finansiera skyddshemmen.
Ett skyddshem är en plats dit alla som utsätts för våld eller hot om våld i sitt hem kan söka sig och som ska trygga den fysiska och psykiska integriteten. Skyddshemmen upprätthålls av föreningar, företag inom den tredje sektorn och av vissa kommuner. Hittills har en plats i ett skyddshem varit beroende av att hemkommunen kan betala för den. I praktiken har en utebliven betalningsförbindelse av kommunen varit ett hinder för att kunna utnyttja skyddshem. Så är det lyckligtvis inte längre.
I Finland har vi endast 114 skyddshemsplatser. En plats är en så kallad familjeplats, i praktiken ett rum där också barn kan inkvarteras. Platserna är alldeles för få och de är också ojämnt fördelade över landet.
I år är anslagen för skyddshemmen drygt 11 miljoner och i förslaget till budget för nästa år är summan ungefär densamma. Det innebär att det inte finns resurser att snabbt öka antalet skyddshemsplatser.
Institutet för hälsa och välfärd, THL, har beräknat att det skulle behövas 40 miljoner för att skapa tillräckligt många nya skyddshemsplatser och för att hålla de nuvarande hemmen i skick. Men man är alltså tvungen att nöja sig med en fjärdedel av summan.
Skyddshemmen särskilt i huvudstadsregionen är oftast fullsatta. Här finns totalt 26 familjeplatser i Huvudstadsregionens skyddshem i Haga, i Vanda och skyddshemmet Mona på hemlig ort. Men ingen som behöver skydd avvisas utan man ser till att ordna någon form av skydd, i ett annat hem i regionen eller i form av någon annan lösning. Enligt Helsingin Sanomat (8.9) måste Huvudstadsregionens skyddshem i fjol hitta en annan lösning för 146 förfrågningar och i år ser det ännu sämre ut. Skyddshemmet i Vanda, som är mindre, har redan i år varit tvunget att konstatera att platser saknas 120 gånger.
Glesbygderna har sin egen problematik. För tillfället finns inte en enda skyddshemsplats i Kajanaregionen, men inte heller i triangeln Vasa-Åbo-Tammerfors.
Finland borde ha 500 skyddshemsplatser för att leva upp till Istanbulkonventionen, enbart i Helsingfors borde det finnas 60 platser. Beräkningen utgår från våldsstatistiken på europeisk nivå vilket betyder en plats per 10 000 invånare. Finland placerar sig alltså i den dystrare ändan av den statistiken.
Det finns alltså mycket att göra, och det positiva är att arbetet pågår. Våldet måste uppmärksammas eftersom det första steget såväl för de utsatta som för dem som jobbar med offren och förövarna, och beslutsfattarna som sitter på pengarna, är att vara medvetna om problemet och ha kunskaper om vad som kan göras.
Den som utsätts för våld i en närrelation blir misshandlad av en person man är beroende av känslomässigt men också på andra sätt, bland annat ekonomiskt. Därför är det allt annat än enkelt att ta sig ur situationen. Till saken hör också att offren känner en djup skam för att behandlas så fel av en närstående.
Våldskulturen motarbetas alltså. Det blir bättre, men det går långsamt. För långsamt eftersom i snitt en kvinna dör varannan vecka för att hennes man eller exman dödar henne. Det är en skam för Finland.